Brynäs IF

{5647}: Jag har jobbat med Aspergers-barn i flera år. Vet hur diagnosen fungerar. Han kunde alltså hålla sig i sju matcher. Tills matchserien var slut. Så att säga rakt av vad han tycker gjorde han ju inte. Han väntade tills matchserien var över.

Det är definitivt inte larvigt av Söderström. Som någon säger, hans utspel stämmer väldigt överens med just den diagnos han har.

Vad som blir larvigt är detta ömmande för honom. ADHD/Aspergers måste kategoriseras som några av de mest "ofarliga" defekterna. Zlatan får höra om sin stora näsa. Alla får höra om sina "defekter". Vem är det synd om, och vem är det inte synd om? Är det synd om alla? Eller bara de som tar illa upp? Handlar det bara om hur stort komplex man har? Eller helt enkelt hur professionell man är i att skaka av sig glåpord? Är det unga spelare man inte får säga saker till?

Att sträcka sig till att svartmåla Brynäs som förening, ifrågasätta Unicef-samarbete m.m, där snackar vi rekord-larveri. Särskilt när föreningen tar avstånd ifrån det som sagts.

Blomqvists uttalande handlar mer om spelare i allmänhet. Och han har helt rätt i att det är fjantigt att gråta ut i media för sådana saker. Men för Söderström handlar det inte om det. Han väger inte fram och tillbaka vad som vore lämpligt att säga, han säger rakt vad han känner och kommer alltid göra det (det är han förvisso inte ensam om i de här direkt efter match-sammanhangen). Det var dock svårt för Blomqvist att veta. Visste han ens om Söderströms diagnoser när han fick frågan? Om ja, så kräver det vidare att han är väldigt insatt i hur diagnosen fungerar. Därför lika larvigt att döma Blomqvist.