Hm, nu ska vi spela sista matchen för den här tiden, innan det återigen blir uppehåll för någon sorts vodka-kupp. Och efter den längre formgropen vi var i har vi något kommit tillbaka och börjat leverera bättre hockey och bättre resultat.
Men samtidigt har man fått ganska klart för sig att det beror på motståndet; vilka lag man möter. I allmänhet tycks uppfattningen vara att för varje lag finns lättaste motståndet bland lagen längst ned i tabellen, svåraste motstånden bland lagen högst upp, och mitt-emellan där i tabellens mitt.
Men så är det absolut inte för Luleå. Rönkenhockeyn - som han nu börjar utveckla passar och opassar olika lag, liksom de passar och opassar oss. Och minst lika viktigt som var i tabellen motstånden kommer från är denna passandeprincip.
Nu ska påpekas att Rönkenhockeyn är under utveckling. Tidigare var den självklara principen: alla spelare skulle kontinuerligt ge allt de kunde när de kom ut på isen. I egen försvarszon skulle samtliga åka fruktansvärt mycket skridskor, följa och bevaka motståndarna som ville komma till målchans. I offensiv zon skulle man göra detsamma; vara på motståndarbackar, som hade puck, som iglar.
Spelet byggde mer på hur man skulle agera när motståndarna hade puck, än på hur vi skulle agera själva med puck. Första månaderna för några år sedan gick det alldeles utmärkt. Vi tog alla med överraskning och tvingade fram misstag som vi utnyttjade och faktiskt - hör och häpna "tråkiga, defensiva Luleå" - öste in mål! Firma Olle-Arla gick längst fram och målade hejvilt:-)
Och för att orka med denna hockey körde man med korta byten; intervallhockey med maxintensitet.
Jag skulle vilja påstå att den Rönkenhockeyn var isens motsvarighet till den fotboll med vilken IFK Göteborg överraskade Europa och tog titlar efter titlar.
Ett annat inslag var att spelarna inte tog utvisningar. ALdrig några 5- 10- minuters och förstås inga matchstraff eller gnäll på zebror. Inga hakningar, inga fula tacklingar eller crosscheckingar, bara åka skridskor och därför slippa fula sig. Luleå blev under några säsonger det minst utvisade laget under leitseriens historia.
Men nu ändras den hockeyn. Vi har tagit in större och tyngre spelare, vi bråkar när det behövs och vi tar utvsiningar. Några matcher har vi kört med forwards som tillåts släpa på blå för att få uppspel, frilägen och kontra in mål. Backarna har tillåtits släppa på trygga bakåt i första hand utan i stället gå med högre upp för att förstärka offensiven.
Det är en ny Rönkenhockey som söker sig fram nu. Visst, i bakfickan finns tryggheten att det säkra försvarsspelet är där; vi är SVÅRA att måla på och vinna mot. Men det räcker inte: andra lag har insett att enda chansen att slå Luleå är att kämpa lika hårt och det gör man. Och då blir det svårt för oss; har de individuellt skickligare spelare och effektivare skyttar i de lägen som kommer upp trots allt - ja, då förlorar vi ofta.
Men med allt detta som bakgrund: vilka lag passar och opassar oss?
zigge: Visst är det en intressant fråga: hur kommer det sig att Luleå och Norrbotten - som senaste decenniet drygt varit rätt svaga att producera utespelare på yppersta nivå dvs världsstjärnor - varit så starka att ta fram vakter?
Jag tror att vi alla är rätt övertygade om att det finns en enda förklaring: Jarmo Myllys.
Under så många år var han vår allra största hjälte, den lille symboliserade hela klubben och var vår fixstjärna. Så enkelt är det nog; han fick så många att vilja bli vakter att urvalet blev stort och många vakter kom fram. Däremot känner jag inte till att vi haft speciellt bra vakttränare, det har gått ändå. I klubben hade vi ju ett tag Pekka som vakttränare, till dess Strömwall sparkade honom; vet inte varför, men han kanske inte tillförde något speciellt.
Senaste åren har vi ju haft Hento och jag tror att han gjort ett gott jobb. Exempelvis har han - som jag uppfattar det - betytt mycket för David Rautio Berguv på senaste åren. David har ju all talang, men mot sig att han inte är två meter lång. Som junis var David strålande, beroende av talangen, men hade problem att ta steget upp till hög A-lagsnivå. Men med växande erfarenhet har han tagit steg efter steg och kom tillbaka till Luleå hyggligt stabil. Sedan har han lagt sig till med de egenskaper som gjorde Hento stor några år: läsa spelet, stå ivägen på rätt plats innan skottet kommer. Men Hento har ju bara haft betydelse för den senaste utvecklingen: från bra vakt till riktigt bra vakt på Elitserienivå. Allt det där innan, utvecklingen från knatte till utmärkt A-junisvakt har ju gått av sig själv - och troligen för att Myllys varit så beundrad att så många potentiella vakter velat testa. De som kommit fram på senare år - typ Anders Nilsson, David Rautio, Daniel Larsson, Viktor Fasth för att nämna några rätt jämnåriga - var ju alla knattevakter, som satt i Delfinen och såg Myllys agera och hyllas.
Ungefär som en klubb längre söderut hade forwards som tog steget in i NHL och blev de bästa där: kanske blev den gyllene generationen av större betydelse som inspiratörer än bra knatte- och junistränare i den lilla staden?
MOBILT
· 
· · 
Sven.Savage:Appselut, håller med du! Vi hade ju förhoppningar på Zakke, han var ju lovande, MEN bla lite kort, o ville gärna stå på knä, så de ( Ni!) sköt ju över honom! Häng dem högt, sas. Så vissa är det fördel att vara lång, men då också smidig, ingen luns som inte hinner med! Är ju som sagt alldeles för tidigt att ställa några stora diagnoser på Ullis, bara att hoppas!
Ni har ju länge producerat Vakter av rang, vem skulle Du vilja ge äran? Nån speciell vakt-tränare? Förutom slumpen?