MoDo började ju bra och man var bra att försvara och man var bra i sina anfall.
Målet bakåt var en kalldusch men kan mycket väl tillskrivas Skellefteås spetskompetens, snarare som MoDos uppenbara misstag.
Såklart hade vi ju i stället kunnat börja matchen med skyttegravsspel, men det hade enligt mig varit helt att ge upp och hoppas på det bästa.
Vi dippade efter bakåtmålet, men efter ett tag så jämnade vi upp spelet igen.
Såklart så är det fördel Skellefteå. Nu kommer den jobbiga andraperioden. Å ena sidan så tvingas vi tänka bättre, mer defensivt i försvarsspelet med smarta byten med tanke på energi, men samtidigt ger det ett annat utgångsläge för spelvändningar.
Jag är väldigt nervös inför perioden, men som tur var så har jag inte gett upp. Det är därför jag fortfarande tittar. Det är ju inte så att jag älskar att bli plågad. Längst inne brinner hoppet och händer det så kommer jag att älska att jag hade hopp och förväntningar.
Men det är så många parametrar att ta hänsyn till. Hade det bara att göra med en specifik spelare varje gång så hade både du och jag kunnat bli SHL-coach.
Endera så är det alltid bara en spelare per mål bakåt som det är fel på.
Eller så är det kanske att så många inte följer instruktionerna att de som gör det hamnar i blåsväder, gång på gång.
Båda anledningarna kan ha sin bäring, men eftersom det är ett lagspel så brukar av min erfarenhet inte ett enskilt misstag ha så stor betydelse eftersom man managermässigt tar höjd för enskilda misstag.
Så min egen slutsats är att för många, förutom den som får skulden, är de som ställer till det för de som robotlikt försöker göra som tränaren sagt.
Om man vänder på det. Vems fel är det att spelaren som gör avslut inte gör mål?
Ja, det kan vara så, men det finns inget direkt misstag i det i det här fallet eftersom vi mer eller mindre tagit, eller tvingats ta tag i taktpinnen när det gäller puckkontroll.
Skall i få strikt efter statistik så har vi ingen chans, men MoDo är just nu så otroligt oförutsägbara så för oss supportrar så finns det mycket att ta fasta till. I alla fall de som hela tiden tror positivt.
Värre är spagettiarmar när man inte har det, när man skall rensa trots att man kan det. I skallarna när man tar saker och taget för givet och när man vet att man skall slå ut pucken, men man låter bli att göra det.Men blir varje gång en idiot men man gör det ändå.
Det är så det fungerar med en bra managertänk. Vi har en fin utvecklingsbar talang. Han tvingas ta en annan roll, en roll som han kanske är bäst ämnad för.
Nu är vi helt förvånade. Den här rollen kanske den här talangen utvecklar sig från?
Om det handlade om ev. offside? Vem vet? Pucken var ju flera meter över linjen. Det hade blivit lika svårt om spelaren hade varit flera meter över linjen.
Vi fick en liknande situation där det bara var en halvmeter över linjen mot oss förra matchen.
Håller med om, vilket redan framgått, LaDue. Vafan gjorde han i fem mot tre. Det var det mest passiva jag någonsin sett. Det var som en elvaåring som för första gången får rampljuset på sig när han första gången i sitt liv skall prestera sin juldikt inför alla föräldrar och andra släktingar i skolaulan.
Har redan blivit nästan galen. LaDue är ju inte ens med i fem mot tre. Hans stans är som att han är helt utan deltagande. Så vilsen har jag sällan sett honom.
Han skall ha ständigt höjd klubba inte åka omkring som om det vore en test på en insjöis tjocklek.
MoDo började ju bra och man var bra att försvara och man var bra i sina anfall.
Målet bakåt var en kalldusch men kan mycket väl tillskrivas Skellefteås spetskompetens, snarare som MoDos uppenbara misstag.
Såklart hade vi ju i stället kunnat börja matchen med skyttegravsspel, men det hade enligt mig varit helt att ge upp och hoppas på det bästa.
Vi dippade efter bakåtmålet, men efter ett tag så jämnade vi upp spelet igen.
Såklart så är det fördel Skellefteå. Nu kommer den jobbiga andraperioden. Å ena sidan så tvingas vi tänka bättre, mer defensivt i försvarsspelet med smarta byten med tanke på energi, men samtidigt ger det ett annat utgångsläge för spelvändningar.
Jag är väldigt nervös inför perioden, men som tur var så har jag inte gett upp. Det är därför jag fortfarande tittar. Det är ju inte så att jag älskar att bli plågad. Längst inne brinner hoppet och händer det så kommer jag att älska att jag hade hopp och förväntningar.