Den 6:e april 2018 förlovade jag och min sambo oss, senare samma kväll satt jag på vardagsrumsgolvet och grät hejdlöst av glädje när Timrå blev klart för SHL.
På lördag firar vi vår första förlovningsdag. Jag säger inte mer än så.
Ängsligt och slarvigt överlag idag. Många ”glömda” puckar i uppspelsfasen.
Men en oerhört viktig seger. Frågan är för vad. Det är inte direkt så man får känslan att ”Bara vi klarar oss kvar så är laget sprängfyllt med potential.”
Wennerholm är fan otrolig. Lika bitter som vanligt. Vi är ringrostiga för att vi fått vila, kommer att få problem att få hål på Rifalk, vi är slagpåsar och IKO kommer att skrälla.
Undra om den här krönikan legat färdig sedan i helgen?
Legoknektar skulle man egentligen kunna kalla alla importer. Killar som Martin Sonnenberg, Valeri Krykov, Kimmo Kapanen, Kalle Koskinen vid första anblicken. Skillnaden är att de blev en del av laget, de utvecklade Timråhjärta och det är sådana killar Nubben måste hitta för Freddan att jobba med. Nu är ju som tur är Nubben rätt bra på det och jag tror att Freddan är det också.
Kollar Ewa Lindstrands tal från från firandet på torget. När folket och laget drar igång ”Vi är Timrå och vi ger aldrig upp!” var det klippt igen, det var bara att ta till lipen. Så jävla nära det var att allt höll på att gå käpprätt åt helvete, men nu så är vi tillbaka där vi hör hemma. Nollan och Dahlén i all ära. Men jag tycker att vi ska skänka en tanke och rikta ett tack till Ewa Lindstrand också. En kvinna som alltid har förstått hockeyns betydelse för Timrå och utan henne vete fan hur det hade sett ut idag.