Legoknektar skulle man egentligen kunna kalla alla importer. Killar som Martin Sonnenberg, Valeri Krykov, Kimmo Kapanen, Kalle Koskinen vid första anblicken. Skillnaden är att de blev en del av laget, de utvecklade Timråhjärta och det är sådana killar Nubben måste hitta för Freddan att jobba med. Nu är ju som tur är Nubben rätt bra på det och jag tror att Freddan är det också.
Kollar Ewa Lindstrands tal från från firandet på torget. När folket och laget drar igång ”Vi är Timrå och vi ger aldrig upp!” var det klippt igen, det var bara att ta till lipen. Så jävla nära det var att allt höll på att gå käpprätt åt helvete, men nu så är vi tillbaka där vi hör hemma. Nollan och Dahlén i all ära. Men jag tycker att vi ska skänka en tanke och rikta ett tack till Ewa Lindstrand också. En kvinna som alltid har förstått hockeyns betydelse för Timrå och utan henne vete fan hur det hade sett ut idag.
5 år. 5 jävla år. Vem fan trodde att vi skulle vara tillbaka efter 5 år? Jag hade pessimistiskt räknat med en betydligt längre ökenvandring. Gladast är jag för min gamle far som jag aldrig trodde skulle få uppleva hockey i högsta serien igen under sin livstid.
Bigthelin: Läste i en Facebookgrupp att en kille hävdade att han hade masken. Han skrev att handskarna fanns på någon av bussarna också. Så de är i princip återfunna och antagligen snart återbördade.
Säsongen 99/00 kom en kille vid namn Fredrik Andersson till Timrå IK och alla vet vi hur den säsongen slutade. Säsongen 17/18 kom samme Fredrik Andersson tillbaka och här står vi nu.
Varje gång jag har hört namnet Bemström under den här matchserien så har jag tänkt på hans farbror och när han tillbaka i Södertälje återkom till ladan. Då har jag mer specifikt tänkt på den medelålders man som från läktarplats vräkte ur sig: