Det är väl kanske inte heller nån vild gissning att påstå att de flesta som gick på TIK:s matcher under den förra storhetstiden som varade fram till den sorgliga våren -82 känner mer för det gamla tallmärket. Och att många, många av desa kanske t.o.m. tycker att jippofieringen av ishockeyn och kringkulturen har gått lite väl långt. Och att de ser Red Eagles-tillägget till namnet och örnhuvudet som ett sorgligt led i detta kapitel.
Betänk att på den tiden var publiksnittet högre än nuvarande max på 5500, trots (eller kanske tack vare?) bristen på sittplatser, stencoola örnhuvud, röd/vita läckerbitar till gogotjejer, astuffa Polarbrödsradiostyrda puckbilar och fräck dunkadunkamusik vid avblåst spel.
Jag står fast vid min övertygelse om att införandet av dessa ingridienser på ett gravt sätt skadar klubbens självrespekt och därmed anseende. Jag kan inte se någon vinst med det, och jag är fullständigt övertygad om att det skulle gå minst lika bra att sälja produkten Timrå IK med tyngdpunkt på den starka traditionen som finns i föreningen, och som stolt förvaltas av de nya, de unga.
Annars är det risk för att de idag yngre supportarna vaknar upp en dag och känner sig om inte rotlösa, så åtminstone förda bakom ljuset av allt lull-lull som egentligen inte står för någonting. Jag tror allvarligt talat att man skjuter sig själv i foten om man fortsätter med örnen. Och när intresset ska ökas nästa gång? Vad ska man byta till då? Nåt ännu coolare? Med ännu mer engelskt namn? Typ bara Red Eagles? Dit MIF tyvärr verkar vara på väg...
Intresset för olika sporter och klubbar går som bekant i cykler, men titta på de allsvenska fotbollsklubbarnas märken/vapen/logotyper. Alla (t.o.m. ÖSK:s relativt nyomkomponerade) känns de traditionsrika och förankrade i nån slags klubbsjäl.
Låt Timrå IK gå i bräschen för återförandet av vad som symboliskt kan kallas klubbsjäl i sin grafiska profil, istället för att snegla mot det infantiliserande mönster som MIF Redhawks, Frölunda Indians mf.l. ritar upp. Behandla suportrarna med respekt som vuxna individer och inte som barn vilka ska lockas med eldslågor och tönterier...
Betänk att på den tiden var publiksnittet högre än nuvarande max på 5500, trots (eller kanske tack vare?) bristen på sittplatser, stencoola örnhuvud, röd/vita läckerbitar till gogotjejer, astuffa Polarbrödsradiostyrda puckbilar och fräck dunkadunkamusik vid avblåst spel.
Jag står fast vid min övertygelse om att införandet av dessa ingridienser på ett gravt sätt skadar klubbens självrespekt och därmed anseende. Jag kan inte se någon vinst med det, och jag är fullständigt övertygad om att det skulle gå minst lika bra att sälja produkten Timrå IK med tyngdpunkt på den starka traditionen som finns i föreningen, och som stolt förvaltas av de nya, de unga.
Annars är det risk för att de idag yngre supportarna vaknar upp en dag och känner sig om inte rotlösa, så åtminstone förda bakom ljuset av allt lull-lull som egentligen inte står för någonting. Jag tror allvarligt talat att man skjuter sig själv i foten om man fortsätter med örnen. Och när intresset ska ökas nästa gång? Vad ska man byta till då? Nåt ännu coolare? Med ännu mer engelskt namn? Typ bara Red Eagles? Dit MIF tyvärr verkar vara på väg...
Intresset för olika sporter och klubbar går som bekant i cykler, men titta på de allsvenska fotbollsklubbarnas märken/vapen/logotyper. Alla (t.o.m. ÖSK:s relativt nyomkomponerade) känns de traditionsrika och förankrade i nån slags klubbsjäl.
Låt Timrå IK gå i bräschen för återförandet av vad som symboliskt kan kallas klubbsjäl i sin grafiska profil, istället för att snegla mot det infantiliserande mönster som MIF Redhawks, Frölunda Indians mf.l. ritar upp. Behandla suportrarna med respekt som vuxna individer och inte som barn vilka ska lockas med eldslågor och tönterier...