För några år sen kändes det som om Timrå IK stod på toppen av alla berg i hela världen. På några få år har sen dess två saker inträffat. Timrå IK har kanat ner för det där berget o vi som älskar den, älskar precis som förr.
Det är mycket som hänt sedan år 00/01. Allt egentligen. År 2000 är också alldeles nyss. En klok person har sagt om tiden att ”det förflutna är bara en annan sorts närvaro.” Det är fint uttryckt. Det är också hoppfullt för alla oss gubbar som var ung för rätt länge sedan.
Det känns också som att efter Nubbens uttåg från klubben så drabbades Timrå IK av hybris. Man slutade vara nyfiken. Man slogs sig för bröstet. Man började pösa helt enkelt. Hade Timrå IK varit en man hade han blivit fet och bekväm och ägnat dagarna åt att plocka Röd-Vitt sudd ur naveln. Tyvärr har vi inte vädrat ut likstanken inom klubben än. Det började så smått veckan som gick men det känns lite sent o bakvänt… men ändå.
Medan tiden går i resten av världen, går den en ”aning långsammare” inom Timrå IK . Det är en sak att vädra ut likstanken, men om liket ligger kvar under golvbrädorna kan man iskallt räkna med att stanken kommer tillbaka. Nu står vi snart på randen av en total nyordning. Äntliigen. Frågan är om vi är ett ES-lag i den ny ordningen? Det har blivit alltmer plågsamt tydligt att Timrå IK just nu saknar visioner. Perra gör vad han kan med sitt lag (och det är inte mycket) men Timrås pinsamma andra period mot ett håglöst Modo (för att inte snacka om Timrås skam i en del andra matcher) visar skoningslöst att Timrå IK:s hockeytradition svurit sig av med sitt ursprung (till vilken jag räknar vacker försvarskonst) utan att egentligen ha ett alternativ.
Nä, det står klart med all tydlighet, för Alla, att det Timrå IK behöver är en visionär, en ny Söderström. Vi behöver dessutom en tränare som vågar införliva det gamla med helt nya tankar och funderingar. Utan såna visionärer riskerar Timrå IK dö. Vi är ytterst nära nu. Tyvärr.