Timrå IK

hubbenorlen: Jag rankar nederlagen i ettan och allsvenskan som tyngre. Klubben slogs för att vara etta i medelpad, för att ens vara en aerils utmanare mot eliten. Det fanns inte en spänn i kassan. Året bobbarna gick till allsvenskan var klubbens kanske farligaste läge. Nu var sundavall ett ekonomiskt luftslott i en skokartong till hall, annars är det inte säkert vi hade försvarat tronen. Då var det riktigt jobbigt....

S/T-satsningen dog lite i och med kraschen i allsvenskan. Ett tag var det ju ett jäkla drag eunt klubben det året. Med faxit i hand skönt att samarbetet fick dödsstöten tidigt, men då var det MIN klubb

Nyköping var en oväntad punka första året vi satsade hårt igenefter femton år i kris. Kändes hopplöst på väg hem norrut...

SM-förlusterna är I-landsproblem jämförelsevis. Men DIF borde varut med på listan, håller med greven.

Vore jag äldre hade jag tagit med elitaerien 75. Från kamp om guldet året innan till degradering. Tog 25 år för oss att etablera oss i högsta serien igen

El Maco: Jag håller med på ett sätt. Samtidigt var vi redan på botten i det läget. Alla segrar var bara konstgjord andning. SM-förlusterna var första gången åtminstone jag på allvar fick känna att vi var ett topplag som kunde hela vägen.
Men så kom ödet och dunkade ner oss igen för vi lyckats sprattla till ett par säsonger.
Som om det var förutbestämt att vi inte skulle få ha några riktigt stora framgångar.