Alltså, den här utvecklingen detta lag genomgått under säsongen...helt sanslöst. Från den sprudlande inledningen till 'dippen' då vi var oerhört lättstressade och kändes sönderlästa. Sen började det så sakteliga mullra igång, sällan spektakulärt men stadigt. Defensiven blev starkare och starkare, spelvändningarna började sätta sig. Samtidigt kunde vi närsomhelst förlora mot vilket lag som helst. Men allt mer sällan.
Och mot slutet av serien: en jävla lagmaskin. Det är så oerhört mäktigt att se spelet i egen zon, det stenhårda backspelet, hur forwards hjälper till, hur man överbelastar och täcker åt varandra...jag är faktiskt helt mållös över den förvandlingen. Vem faen kunde tro detta i mitten på november?
Nubben, Freddan och samtliga kring laget ska ha så sjukt mycket cred för detta. Vilket karaktärsgäng man fått ihop. Och vilken jävla utveckling man fått på spelare som Johnsson, Hållander, Olofsson, Kinnvall, Berglund, Strömberg...m fl m fl. Helt makalöst. Det är ju precis det här man drömmer om som supporter till ett lag som satsar på talanger och billiga bang-for-the-buck-värvningar. Ibland händer det. Och faen så vackert det är när det gör det.
Vi ska inte prata SHL nu (eller egentligen någonting som ligger efter nästa match på tisdag), men: skulle det här laget lyckas göra det onämnbara, så...skulle jag vilja behålla nästan allihop. Några måste givetvis bytas ut, men...det är jävligt få. Det här gänget är one in a million. Enda motsvarigheten jag kan komma på är den på förhand så nederlagstippade 02/03-upplagan. 99/00-gänget? Sjukt imponerande. Men ett jävligt starkt lag redan på pappret vid seriestart. Det här laget f a n n s inte vid säsongstart. Det här laget har uppfunnit och utvecklat sig självt.
Hockey är i sanning en underbar sport ibland. Och Timrå ett helt fantastiskt lag att hålla på. Jag vet inte något som kan göra så ont, kännas så förtvivlat meningslöst och hopplöst...för att plötsligt fylla en med ett sånt rus att det fanimej är larger-than-life.
Nu står vi här, mitt i en allsvensk final och 2-0 i matcher mot mediaälskade, storsatsande Leksand. Vi har precis bevittnat den bästa matchen ett timrålag presterat sen vi kunde hävda oss i elitserien. Och det finns inte antydan till mättnad bland spelarna. Man brinner, sprakar, glänser. En jävla ynnest är det, att få vara med om detta. Så stolt, så imponerad.
Vi vet ingenting om var detta slutar. Men just nu spelar slutet ingen roll. Nuet är fantastiskt. Låt oss blicka framåt med glädje och stolthet. Match på tisdag, allsvensk final i vår hemmaborg. I vår skamfilade, underbara arenajävel ute bland tallarna i kommunen som Gud (eller i a f Mammon) glömde. Låt oss vallfärda dit. Låt oss ta med allt hopp, all glädje, all vår tacksamhet. Nu lyfter vi taket. Nu visar vi detta fantastiska, oerhörda gäng precis hur mycket det dom gör betyder för oss.
Bragd-Birger: Det rinner tårar av glädje och stolthet ur mina ögon över den fantastiska predikan du har skrivit. Kastade mig på plattan o köpte biljett på en gång!!! Nu lyfter vi taket på ladan med en jävla smäll av röd o vit hockeydynamit med leksingarna som svans på denna raketsäsong o vi hoppas att lillstrimma ler i sin himmel!!!!!!!
Bragd-Birger: dom flesta hade väl tippat oss typ fyra från slutet denna säsong? Att man får ihop laget och vinner serien, det tycker jag säger en hel del. Att vi är märkbart bättre än leksand och spelar som ett (näst intill) komplett hockeylag, det säger ännu mer. Jag tycker vi växer in i detta match för match, har man äntligen toppat formen när det behövs som mest? Jag tror det. Fortsätter vi växa så kan vi slå KHK, inget snack om den saken.
· 
Och mot slutet av serien: en jävla lagmaskin. Det är så oerhört mäktigt att se spelet i egen zon, det stenhårda backspelet, hur forwards hjälper till, hur man överbelastar och täcker åt varandra...jag är faktiskt helt mållös över den förvandlingen. Vem faen kunde tro detta i mitten på november?
Nubben, Freddan och samtliga kring laget ska ha så sjukt mycket cred för detta. Vilket karaktärsgäng man fått ihop. Och vilken jävla utveckling man fått på spelare som Johnsson, Hållander, Olofsson, Kinnvall, Berglund, Strömberg...m fl m fl. Helt makalöst. Det är ju precis det här man drömmer om som supporter till ett lag som satsar på talanger och billiga bang-for-the-buck-värvningar. Ibland händer det. Och faen så vackert det är när det gör det.
Vi ska inte prata SHL nu (eller egentligen någonting som ligger efter nästa match på tisdag), men: skulle det här laget lyckas göra det onämnbara, så...skulle jag vilja behålla nästan allihop. Några måste givetvis bytas ut, men...det är jävligt få. Det här gänget är one in a million. Enda motsvarigheten jag kan komma på är den på förhand så nederlagstippade 02/03-upplagan.
99/00-gänget? Sjukt imponerande. Men ett jävligt starkt lag redan på pappret vid seriestart.
Det här laget f a n n s inte vid säsongstart. Det här laget har uppfunnit och utvecklat sig självt.
Hockey är i sanning en underbar sport ibland. Och Timrå ett helt fantastiskt lag att hålla på. Jag vet inte något som kan göra så ont, kännas så förtvivlat meningslöst och hopplöst...för att plötsligt fylla en med ett sånt rus att det fanimej är larger-than-life.
Nu står vi här, mitt i en allsvensk final och 2-0 i matcher mot mediaälskade, storsatsande Leksand. Vi har precis bevittnat den bästa matchen ett timrålag presterat sen vi kunde hävda oss i elitserien. Och det finns inte antydan till mättnad bland spelarna. Man brinner, sprakar, glänser. En jävla ynnest är det, att få vara med om detta. Så stolt, så imponerad.
Vi vet ingenting om var detta slutar. Men just nu spelar slutet ingen roll. Nuet är fantastiskt. Låt oss blicka framåt med glädje och stolthet. Match på tisdag, allsvensk final i vår hemmaborg. I vår skamfilade, underbara arenajävel ute bland tallarna i kommunen som Gud (eller i a f Mammon) glömde. Låt oss vallfärda dit. Låt oss ta med allt hopp, all glädje, all vår tacksamhet. Nu lyfter vi taket. Nu visar vi detta fantastiska, oerhörda gäng precis hur mycket det dom gör betyder för oss.