Timrå IK

Erol Ateceae: En personlig reflektion när det gäller stödet på hemmaplan är när klackledaren försöker få med sig ståplatspubliken på "Vi älskar Timrå", klapp-klapp-klapp. Om publiken är svårflörtad eller inte har jag ingen djupare analys på, men det tar oftast en bra stunds skrikande och gapande innan dom där sista kräsna supportrarna får upp nävarna i luften. Japp, sagt och gjort, let's go boys 'n' girls. Ramsan kommer igång och är över lika fort som den började. Den snittar bra precis två gånger. Alltså: "Vi älskar Timrå ", gånger två.

Jag vet inte, men ambitionen ligger kanske något högre hos klackledaren? Men kanske man behöver se sig själv i ansiktet här. Är detta en bra ramsa? Får den med sig publiken? Får min ilska i form av irritation av att publiken inte vill följa med kanske motsatt effekt? Bör man kanske istället inse att den här ramsan inte fungerar längre.

Rip Kirby:

”Vi älskar Timrå, klapp-klapp-klapp-klapp-klapp” funkade ganska bra igår. Allt det andra också. Har förvisso inga större krav på en så liten klack. På hemmaplan är det annat. Har dock inte varit på plats i Timrå sedan cirka ett decennium. Längtar ibland, men det lär aldrig bli av igen. Får helt enkelt nöja sig med att stå i småklackar i Skåne. Trivs med det också.