Kul med hockey men jag måste erkänna att jag känner en jävla tomhet. Visst, man mår såklart grundbra som Timråit och känner stor framtidstro och allt det där. Men på nåt märkligt idrottspsykologiskt vis svävade man ju på euforimoln vid den här tiden förra året. Satt och plöjde kvalmatcherna gång på gång sena kvällar och nätter fram till midsommar ungefär. I år gjorde vi succé och tog oss till en 7:e avgörande kvartsfinal. Lik förbannat var det moll som satte punkt för säsongen och nån större lust att plöja kvartsfinalerna på samma vis känner man ju inte
Stridhsyxa: Det är inte många sportchefer som inte gör det när situationen kräver det. Sen gäller det ju att få till en bra träff och det blev det verkligen med LaLeggia-skiftet, även om vi blev av med klubbens främsta poängback genom ... | Läs mer
