Timrå IK

Labban: tro de flesta känner samma kring de här. utom några kräsna skrikiga.
en åttondel hade man kunna levt med i flera olika scenario. var väl just hur det blev. vi kämpade inte in i slutet. hade vi fallit på målsnöre och haft nån poäng upp så ok då men nu la vi oss platt och blotta magen. att man gör en iko match 7 mot rögle i ut tåget var väl pricken över iet.

mina tankar om vad som varit mest frustrerande:
-målvakts spel kom upp i bästa fall på godkänd nivå. skulle vara en ny styrka som det absolut inte blev.
-vi var otroligt skadedrabbade men när vi väl ba fullt lag blev inte de nån styrka utan vi spela typ sämre?
-bristen på engagemang. hade ju önskat, oavsett hur infekterat de va att flera olika spelare gav peppande intervjuer eller citat. behövs inte mycket. kan inte bara ligga på lander
-oförmåga att kunna kommunicera. nej en klubb kan inte försöka trösta alla skrikande fans en hel säsong men med tanke på alla jävla turer under denna säsong hade man behövt ha hjälp av nån erfaren kommunikatör. blev ju bara soppa på soppa på soppa. ba ”jaha ante verkar sur när pressen läckte allt å nu har vi ingen klubbchef och oj nu är de uppror i dam laget men hur går de med elit licensen egentligen..” osv osv osv.

tro vi hade kunnat undvika väldigt mycke bara med ett proffesionellt bemötande från laget. allt bara rullade på å där stod vi med matchtröja på och bara hoppades att det nån gång skulle vända.

Labban: Spekulationer som sagt, det här laget saknade all form av jävlar anamma. Både spelare och ledare. Noll vinnarmentalitet och det var väl det som gjorde den här säsongen så vansinnigt tråkig. Jag lyckades tappa känslan för laget, var hyfsat opepp inför flertalet hemmamatcher men ungarna ville ju gå så jag masade mig dit. Tyvärr var det de med förväntat största klubbhjärtat som till störst del dödade mitt intresse, inte spelare som Eronen och Hanzl