Brynäs IF

Inatt hade jag den där uppenbarelsen igen, tredje gången på senaste veckan. Mitt i all jämmerlåten och stånket kring Brynäs hände det som alla egentligen borde förutsett men som ingen förståsigpåare hade sagt skulle hända. Dackell hade hämtat sig från NHL-livet och fått smak på hockeyn igen. Försäsongslunk är inget för en ärrad NHL-räv, men när serien drog igång reste han sig som en Godzilla och tog kommandot i laget. Luovi, som halkat in i truppen på ett bananskal, hade så mycket att bevisa att han var över hela banan, först in i anfallszon, först hem igen. Honken hade äntligen fått trygghet i sitt spel och växte till en mur mellan stolparna. Wahlberg, som harvat runt i tyska ligan alldeles för länge, var nu hemma i Brynäströjan igen och spelade tillsammans med de gamla polarna. Han förlorar inte en tekning, släpper inte en jävel över bron. Lind vaknar till liv när han ser det gamla gänget runt sig och gör sina magiska tricks i anfallszon. Sjödin, Björne Danielsson, Jonas Soling, Malmström, Molin, t o m den normalt så stillsamme Jacko Johansson dras med i den galna dansen där inget är omöjligt och där ett lag byggt på vänskap--sånt som strängt taget inte finns i dagens hockey--kan kämpa ner vilket gäng handelsresande hockeykrigare som helst. Junisarna Karlsson och Andersson tittar på och fattar inte riktigt vad som händer. Tuloola ringer från alptalen och fråkar om inte Prynäs skulle pehöva en riktig perkele till pack. Sulku återförenas med sin dödspolare och bygger en mur vid egen blå.

Och TJ behöver bara stå och le i båset, Kyrö delar ut vattenflaskor. Och livet är så där vackert igen.