Brynäs IF

Jag hade en sådan hemsk och konstig dröm i natt, som jag bara måste få ur mitt huvud.
Men den är riktigt otäck, och om du är lättskrämd vill jag verkligen råda dig att sluta läsa genast. Jag skojar inte:

Jag drömde att jag sov, och att jag vaknade mitt i natten och kände mig så märkligt sugen på något att äta.
"Men jag åt ju precis innan jag gick och lade mig, en dubbel inbakad Calzone", mindes jag, och det förbryllade mig eftersom det är mot mina vanor.
Jag steg upp ur sängen för att gå ut i köket och stilla min hunger, och när jag passerade spegeln i hallen fick jag en chock: Spegelbilden som tittade tillbaka på mig var inte min egen; jag var förvandlad till Kent-Åke "The Hut" Eriksson, ordförande i Brynäs!
Jag hämtade mig snart från chocken när magen mullrade av hunger igen, och kämpade så mig vidare mot kylskåpet. Nästa chock; min fru hade satt hänglås på kylskåpet!
Jag kliade mina hakor och funderade vad jag skulle göra. Så kom jag på det: "Jag har ju nycklar till Läkerolen, så att jag kan ta mig in i Willes restaurang och köket där. Kanske det finns kvar av de där goda revbensspjällen, och lite bearnaisesås någonstans", tänkte jag och kände hur något droppade från mina mungipor.

Snart satt jag i bilen klädd i morgonrock, på väg mot Läkerol Arena, och väl framme larmade jag av och låste upp, och tog mig sedan upp till restaurangen.
Jag vågade inte tända lyset, så jag famlade mig flämtande och flåsande fram i mörkret. "Det var fasligt vilken dålig kondition jag är i", tänkte jag.
Jag hade stora besvär med att hitta något som liknade ett kylskåp med mat i, och jag fumlade och famlade efter ett handtag att rycka upp.
Nu var det allvar; hungern rev och slet i mina inälvor.

Så äntligen, precis innan jag skulle falla till golvet av utmattning, fick jag ett handtag av kallt stål i handen, och ryckte med mina sista krafter upp en dörr.
Ett iskallt moln av ånga strömmade ut och omgav mig, och jag såg ett gult ljussken från en liten lampa inne i ångmolnet.
Och här, mina vänner, fick jag se en syn jag aldrig skall glömma, när ångan skingrat sig:
Med frost i håret och alldeles blåfrusen i ansiktet satt Michael Sundlöv därinne. Sedan såg jag hela Brynäs styrelse sitta där också. Stelfrusna, med plågade ansikten.
"Det här är Leffes grejer", sade Michael Sundlöv förnumstigt, "och Leffes grejer ska inte du lägga dig i, Kent-Åke, det har faktiskt Leffe sagt själv, så det så".
Då såg jag Rolf Lassgård stirra tomt framför sig ur frysens djup. Så talade han med dyster stämma, och rösten kom ur hans frostiga skägg som såg ut som spunna silvertrådar:
"Shakespeare sade det bäst;", hörde jag från den store skådespelaren, " 'Den karlen är vis nog till att spela narr'. Det är ur Trettondagsafton", sade han och vred huvudet för att se på mig. Det knastrade till och en isbit föll från hans hals och ned i golvet, där den gick i kras. Hans blick föll ned och fastnade bland skärvorna av is på golvet.
" Han lurade oss alla." sade han med matt och sorgsen röst.
Sundlöv skrattade en hovnarrs gälla, galna skratt.
"Lyssna inte på honom" , sade han, " tugga lite fryst torsk istället om du är hungrig. Det har vi gott om härinne." Han skrattade igen, högt och galet.

Sedan vaknade jag, och nu skall jag besöka min psykoterapeut.