hellge: Medan ni gaggar Sabbath-titlar får ni lite sjusst polisongpop från '68, som också det är lika mycket förstadie till hårdrock som Hendrix, Zep och Sabs.
hellge: Medan ni gaggar Sabbath-titlar får ni lite sjusst polisongpop från '68, som också det är lika mycket förstadie till hårdrock som Hendrix, Zep och Sabs.
Helg Ernest: Med tanke på hur mycket denne "artist", vad denne nu månde heta, försöker driva med dansbandsgenren i allmänhet (och med Christer Sjögren/Vikingarna i synnerhet?) så är det nog läge att inte vara alldeles gravallvarlig i hur man bemöter det. Detta är hur jag uppfattar det, men det kan såklart vara alldeles vanvettigt fel.
Senare ska jag avslöja vilka som är Samarithian, Metal Guru, Lumber Jack, Ali Sandali, Dream Teams och Mathias-74s tre favoritsabbathlåtar var för sig. Det hela bygger på tidigare inlägg och personlighet samt manlig intuitiuon.
gillar gammalt och invecklat, dessutom tar han gärna med Sabbath bloody Sabbath till en öde ö. Jag slår vad om att Tonys långa gitarrsolo mot slutet i Sleeping Village där Tony skruvar bort reverbet (ekot) på guran är något som Guru har noterat och något som han har hr lyssnat fler än 20 gånger på.
Samatharian:
har ända sedan Ozzys ”Speak of the Devil” haft Symthom of the Universe som favvo. Den typ av ackord som Tony spelar efter taktbytet på Fairies wear Boots har Samatharian alltid varit svag för.
Ali Sandali:
som äger 6000 plattor gillar nog det som är mest amerikanska influenser i, dessutom har War Pigs lite jazztoner. Munspelet på Wizard faller nog också Sandalen i smaken.
Dream Team och Mathias-74:
är framför allt skolad i postmetallen, det som ofta brukar kallas British heavy metal. När lillgubben med den stora rösten – Ronnie James kom med i Sabs lät de perfekt. Dessutom är både Children of The Grave och Paranoid det som mest liknar Brititisk heavy metal.
Lumber Jack:
Han gillar framför allt tyngd och feta, feta, feta riff. Därför är det lite svårt att gissa, då Sabs är de feta riffens mästare. Man skulle kunna haft med St. Vitus Dance, Tomorrows dream, Hand of doom, electric funeral men jag valde Iron Man som etta då jag läst minst 3 inlägg där Lumber kommenterar Iron Man.
Et tu Brutu:
Åkte med på ett bananskal. Han diskuterade de feta riffens rötter för inte så länge sedan. Jag misstänker att hans favoriter ändå inte är de mörkaste och de fetaste utan den demokratipåläste Brutu lägger nog en del vikt vid innehållet av texten. War Pigs och Children of the Grave är antikrigslåtar respektive antikärnvapen. Ibland glömmer han dessutom den vackra Changes, men bara ibland.
Samatharinan:
1. Symthom of the Universe, 2. Fairies wear Boots 3. National Acrobat
Metal Guru:
1. The Warning 2. Sleeping Village 3. Sabbath bloody Sabbath
Ali Sandali:
1. War Pigs 2. Sleeping Village 3. The Wizard
Dream Team:
1. Heaven & Hell 2. Neon Knights 3. Children of the grave
Mathias-74:
1. Heaven & Hell 2. Die Young 3. Paranoid
Lumber Jack:
1. Iron Man 2. Cornucopia 3. Hole in the Sky
Et tu Brute
1. War Pigs 2. Behind the Wall of Sleep 3. Changes
hellge: "Guru: gillar gammalt och invecklat, dessutom tar han gärna med Sabbath bloody Sabbath till en öde ö. Jag slår vad om att Tonys långa gitarrsolo mot slutet i Sleeping Village där Tony skruvar bort reverbet (ekot) på guran är något som Guru har noterat och något som han har hr lyssnat fler än 20 gånger på."
1. The Warning 2. Sleeping Village 3. Sabbath bloody Sabbath
ha ha ha, träff i kryssare!
Jag tänkte mig Warning och Megalomania, men kunde inte komma på den tredje. Nu ser jag att jag skulle valt Sabbath Bloody Sabbath, vilket är ett utmärkt val. Den plattan har jag i ett annat sammanhang klassat som världens bästa någonsin, och titelspåret är dessutom bäst på den plattan. Så naturligtvis borde jag ha valt SBS som den tredje låten innan jag läste ditt förslag...
Du pratar Sleeping Village -MEN- jag tror du menar improvisationen i Warning. Låtarna sitter ju lite ihop, och är man uppväxt med den amerikanska pressningen (som hittar på lite egna titlar på olika passager - ex. 'A Bit of Finger' - för att låtarna skulle bli kortare för the US Market) så blir man lätt bortvillad. Även flertalet CD-pressningar blandar ihop begreppen.
I Warning finns det ju som lagt långa härliga improvisationer efter vers tre. Den som kan sin musikhistoria vet att Iommi spelade i Jethro Tull ett kort tag pre Sabbath, och Tulls debut 'This Was' har en instrumental låt vid namn 'Cat's Squirrel' med snarlika Warning-slingor i... Hade Tull's förste axman Mick Abrahams stulit lite sjussta slingar av föregångaren Iommi..?
Warning är för övrigt en cover från en Aynsley Dunbar's Retaliation 7":are.
Två rätt av tre, Den felande länken är Fairies wear boots, och skall bytas ut mot den i var mans sinne utomordentligt svängande biten " st vitus dance" Annars en utomordentligt genial analys av Samatharinans musik lynne.
A Metal Heart Is Hard To Tear Apart!
The world Is full Of Kings And Queens They Blind Your Eyes And Steal Your Dreams..............................Its Heaven And Hell !
hellge: Det kanske stämmer det. Melodie MC var ju det men nu får jag för mig att Lolita Pop också var från "Norrland". Vart Chris Lancelot/Linder är ifrån har jag ingen aning om dock.
Som så många gånger förr fastnade jag mitt i tuben. Det började med att jag blev så oerhört sugen på att höra The Killers låt ”Bling” och upptäckte att alla deras låtar från den sensationellt bra plattan Sam’s Town fanns på Youtube. Därför tänkte jag snickra ihop en 3 från 1. Problemet är bara att plattan är så ohyggligt bra. Det finns massor med bra låtar, i princip alla är bra. Jag skulle definitivt ta med den till en öde ö, kanske t.o.m om jag bara fick ta med 5 plattor.
Han sångaren, Brandon Flowers menar att deras senaste platta är det bästa som kommit ut på de sista 20 åren. Kanske är jag beredd att hålla med. Jag lyssnat oavbrutet på den hela sommaren. Inte 3 från 1 utan 3 x 3 från 1. Here we go:
Om moneybrother kört egen turné utan Salem Al Fakir och Säkert så hade det garanterat gått bättre, själv så var jag inte intresserad att gå på en konsert som var över 5 timmar ...när moneybrother själv kanske körde 1 1/2
Kent har blivit ett "hybris band" en innegrej att gå och Kolla på Kent, alla andra gör ju det....
TIKbiff: Kent och Moneybrother är båda överskattade. Måste välja en konsert att gå på så skulle jag välja Kent. Men diskussionen Kent eller Moneybrother känns som att diskutera fiskbullar eller Billys pizza när det finns hummer på menyn. Själv är jag en hummerälskare.
Schysta Kent-titlar. Jag gillar den där les Paul-guran i Socker.
Döda vinkeln brukar vi ofta spela till och från dagis/skolan. ”Ett monster underst i en hembyggd våningssäng” sjunger vi i kör, en mycket bra låt för övrigt. Verkar funka, stor som liten.
När det blåser på månen är väl från första, den köpte jag för låten Blåjeans.
Salle: Haha, kul att återse de gamla gasolinarna. En annan gammal dänga från dem inleder dagens tema. Vad är det jag fiskar efter som gemensam nämnare?
Precis, det handlar om att originalens musik och text har okänt ursprung och därför betecknas som traditional. Gamla folksånger hade väl också varit ett godtagbart alternativ.
När jag var mycket liten och rotade i storbrorsers skivbackar så hittade man alltid Hurriganesplattor där. Jag minns dem som stenhårda. Men så här 30 år senare är de rätt beskedliga. Jag gillar den sista bäst, det andra låter för mycket 60-tal och boggie.
Jag blev också inspirerad till en fråga när jag såg Ville Jönsson och Kim Larsen och de andra gasolinarna. En gemensam nämnare här också, med betoning på nämnare.
1984 på Råsunda 25/8 spelte dessa hollandsklingande amerikaner följande:
1. Unchained 2. Hot For Teacher 3. Drumsolo 4. On Fire 5. Runnin’ With The Devil 6. Little Guitars 7. House Of Pain 8. Bass Solo 9. I’ll Wait 10. Everybody Want Some! 11. Pretty Woman 12. Jump 13. Eruption (guitarsolo) 14. Panama 15. You Really Got Me (extranummer) 16. Happy Trails (A cappella av alla i bandet) 17. You Really Got Me
· 
· 
· 
Medan ni gaggar Sabbath-titlar får ni lite sjusst polisongpop från '68, som också det är lika mycket förstadie till hårdrock som Hendrix, Zep och Sabs.