Vet inte riktigt vad jag tycker om denna värvning. Visserligen gillar jag idén med att värva flera spelare med utvecklingspotential, så att de kan trigga varandra lite som 73:orna gjorde. Men på samma gång känns det som att det finns en uppenbar risk för att ett sådant lag hamnar i djupa svackor ifall självförtroendet inte är på topp hos spelarna.
Tillsammans med Ryno är nog detta den värvning jag tror minst på hittills.
Lustigt att du nämner det. Jag hade just en diskussion med en vän som sorgligt nog är Brunäsare. Jag nämnde i förbifarten vårt lilla hustroll Erat som sporadiskt huserar här och informerar oss om hur Ladislav Nagy håller ungefär samma klass som Emil Sandin.
Min gode vän talade om att detta beteende inte alls var någonting ovanligt inom Brunäskretsar, utan att negativism, avundsjuka och imbecillitet är egenskaper som återfinns hos väldigt många Brunäsare. Annat är det i MoDo-kretsar, menade han.
Den naturliga följdfrågan var då om han verkligen hade varit inne på Allehanda och läst de kommentarer som skrivs där. Skribenterna som skickade in frågor till Keb's hörna var nämligen kandidater till Augustpriset i jämförelse.
Nog hade han anat att det inte är de skarpaste knivarna i lådan som håller till där, men jag gissar att det ändå är dags för ett återbesök för hans del.
Det känns som att man letar efter spelare där potentialen är högre än prislappen. På ett sätt är det en lite djärv taktik, men om det lyckas kan det nog bli klubbens räddning.
Tyvärr finns det alltid en risk att spelarna floppar totalt och att det bara blir dålig stämning istället. Men på något vis känner jag mig trygg med Näslund vid spakarna.
Det vore idiotiskt, eftersom det skulle leda till skandalrubriker:
"Foppa" utnyttjade sin anställning för att hjälpa Salo
Knappast det MoDo behöver i dagsläget.
Näslund är ingen korkskalle. Det finns inte en chans i värden att han skulle gå med på något sådant trams. Hade "Ecke" suttit vid spakarna så hade det varit en annan femma.
Som du kanske minns så gick de ut ganska tydligt med att Näslunds roll som sportchef är tillfällig och att de tids nog kommer att tillsätta någon ny på den platsen.
Skellefteå? Ja, absolut. Mats Lindgren har gjort ett hästjobb.
I dagsläget är MoDos rykte, milt uttryckt, inte speciellt bra och tror jag att det är av yttersta vikt att ha stora namn på den här typen av positioner.
Samma sak sades om Sundström när han åkte hem. Skillnaden jämtemot till exempel Lundqvist är att Sundström och Påhlsson har hamnat i sitt fack tack vare (eller på grund av) sin otroliga speluppfattning, medan Lundqvist snarare har byggt sitt spel på en enorm arbetsmoral.
Jag är övertygad om att Påhlsson skulle kunna vara en duktig spelfördelare i powerplay om han fick chansen. När han väl har fått chansen att spela med kreativa spelare tycker jag att han har visat upp ett väldigt bra passningsspel.
Jag tycker att det är synd att Häggström inte får nytt kontrakt. Har svårt att se att han skulle ha kostat överdrivet mycket att behålla och han är en spelare som klarar petningar och utlåningar utan att sura.
Det vore kul att se Erik Karlsson och David Rundblad bilda backpar nästa år. De skulle nog ha chans att nå den magiska tresiffriga gränsen i plus/minus-ligan.
Jag tycker att Färjestad visade upp ett helt bländade spel. Snabba passningar som satt på bladet. De hade en tanke med det mesta och spelade nästan aldrig sarg ut. Deras spelsystem hade växt in i ryggmärgen och de spelade nästan som en maskin. Skellefteå hade inte en chans, förutom i den förra matchen. Jag är oerhört imponerad.
På samma gång är jag oerhört lättad över att Skellefteå inte fick vinna. Ska MoDo lyckas arbeta sig tillbaka, så krävs det att man lyckas locka till sig talanger till exempel från Umeå. Skellefteå får inte bli det givna laget.
Det är enormt olyckligt för MoDos del att både Timrå och Skellefteå har gått upp i Elitserien igen.
Vem är förvånad? När lyckades MoDo behålla en spetsvärvning i mer än en säsong? Jag menar, det är ju helt omöjligt för en utländsk stjärnspelare att trivas i en småstad. Se bara på hur det gick Bartecko och Abbottarna i Luleå, Eller Kent Manderville i Timrå.
Sportchefen är ansvarig för både spelartrupp och coacher. Att spelarmaterialet presterar dåligt, beror huvudsakligen på utformning av spelartrupp och coacher.
Lönebudgeten vet vi är en av de högre i Elitserien. Många av de dyrare kontrakten gick ut inför säsongen, så han hade mycket pengar att röra sig med.
Nu är jag den första att hålla med om att det finns betydligt fler problem i MoDo, men precis alla de orsaker du nämner kan skyllas på Freddan.
Vilket larv. Adam Oates var inte direkt den snabbaste heller när han lade skridskorna på hyllan, 42 år gammal. Tvärtom är det de snabba, explosiva spelarna som får problem när de åldras, eftersom det är där åldern tar ut sin rätt först.
Gör man 33 poäng och slutar på +12 i Elitseriens sämsta lag, trots att man har gått igenom en familjetragedi och spelat med stundtals iskalla målskyttar som Danielsson och Skröder, så är man inte slut.
Vinner man den interna poängligan i Kvalserien, utan att vara inne på ett enda baklängesmål, så är han definitivt en spelare jag vill ha kvar om vi hamnar där igen (vilket vi mycket väl kan göra).
En konstig glädje. Jag satt som ett spöke under hela matchen och jublade endast två gånger, med åtta sekunders mellanrum. När matchen väl var slut infann sig någon form av tomrum; Nu var det över. Jag vet inte om jag kände någon glädje - Det var snarare en stor klump i halsen som försvann. Jag kände mig trött, oerhört trött. Det var först då som jag insåg hur mycket detta har påverkat mig.
"Ishockey är bara en fånig sport", har jag försökt intala mig; "MoDo har ingenting med mig att göra". Men på något vis är det just det som är poängen. Människor sviker och människor dör. Man får underkänt på tentor, man får sparken från jobbet och man mister sin käresta. Men MoDo finns alltid där. Det har alltid varit en trygghet. Hur genomjävligt mitt liv än är, så kan jag likförbaskat slå på TV:n klockan 19.00 tre dagar i veckan under hela vinterhalvåret och försvinna till en annan värld. En värld där svek, press och prestationsångest inte existerar - en värld jag inte kan styra, en värld vecka efter vecka, år efter år kommer att göra mig något gladare eller något ledsnare.
Helt plötsligt var den världen, för första gången i mitt liv, på väg att försvinna.
Men just precis då, så visar spelarna återigen varför MoDo har varit laget i mitt hjärta i hela mitt liv. De spelade så bra att jag nästan blev tårgögd. Under hela matchen var det på något vis så självklart att de skulle vinna, att jag hela tiden försökte intala mig att mina förhoppningar skulle krossas. Men det gick vägen och jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag tog några öl för att fira, men var egentligen inte speciellt glad. Bara lättad... Lättad över att mitt liv skulle fortsätta som vanligt. Att MoDo återigen kommer vara den sedvanliga verklighetsflykt som jag har vant mig vid när vinterns onda vindar sveper löven av träden och då fåglarnas sång slutar eka mellan bergen.
Jag uppfattade nog inte så mycket av själva matchen, förutom att Häggström och Rosén var helt fantastiska. Tyvärr är det väl för sent att få dem, eller åtminstone Rosén, att stanna nu.
Klart MoDo inte klarar detta. När vann man en måstematch senast? Varje gång man har haft chansen att reda upp situationen så har man lyckats klanta till det igen.
Jag gissar att MoDo inleder med ett massivt tryck och får 1-0 tidigt. I slutet av andra perioden kvitterar dock SSK och MoDo grips av panik. Resultatet 1-1 står sig till full tid och matchen går till straffar, där Linus Videll avgör.
Efteråt menar Challe att det var en härlig match och att det blir en spännande utmaning att få möta allsvenskt motstånd nästa säsong. Och även om besvikelsen är stor, så inser han att straffar bara är ett lotteri och att MoDo hade vunnit om de bara hade haft lite mer tur.
Det är otroligt imponerande, framförallt med tanke på hur jobbigt han tycks ha haft utanför isen. Nu ryktas det om att hans optionsår är uppsagt, men jag hoppas verkligen att han vill fortsätta en säsong till. Han har mycket kvar att ge, till skillnad från Svartvadet och Timander...
Vet inte riktigt vad jag tycker om denna värvning. Visserligen gillar jag idén med att värva flera spelare med utvecklingspotential, så att de kan trigga varandra lite som 73:orna gjorde. Men på samma gång känns det som att det finns en uppenbar risk för att ett sådant lag hamnar i djupa svackor ifall självförtroendet inte är på topp hos spelarna.
Tillsammans med Ryno är nog detta den värvning jag tror minst på hittills.