Bad_Brett

Jan-Erik : Omöjligt att sia om. Men min poäng var väl snarare att den typ av "hopp" behövs ännu mer i tider när det går tungt. Jag vill mena att Tobias Enström fyllde en viktig roll i MoDo även om det slutade lite infekterat. Och det fanns ett stort symbolvärde i att Forsberg och Näslund gjorde comeback när det gick tufft för MoDo. Jag tror framförallt Näslund växte något enormt i mångas ögon efter det.

Jag förstår att det där och då, när kroppen värker, man har hundratals miljoner på banken och lever familjeliv, att det måste kännas extremt motigt att åka till andra sidan jorden och sitta i en spelarbuss tillsammans med en massa kids som är i början av karriärer och representera ett lag som knappast kommer ta sig förbi kvartsfinalen. Men jag med tanke på hur spelarna som gör den där säsongen ofta blir ihågkomna som hjältar i efterhand, oavsett resultat, kan jag tänka mig att många 10-20 år senare ångrar att de inte körde ett år på hemmaplan.

Huss888: Om Dallas kapten bryter sitt kontrakt värt 9,5 miljoner dollar för att spela i Brynäs, då sticker jag ut hakan och säger att ni har stått för den största värvningskuppen i svensk hockeys historia.

Blake: När det gäller Sedinarna så handlar det snarare om att de under nästan hela sina karriärer pratade om att de skulle komma hem till MoDo "innan de hunnit bli för gamla". Det finns säkerligen en rad faktorer som gjorde att de ändrade sig under årens lopp, men likväl... Tänk er att jag talar om för min sambo att jag ska gå ut med en polare:

"När kommer du hem?", undrar hon.
"Senast klockan 21!", svarar jag.

Sedan hör jag av mig kl 4.30 på natten och talar om att vi tar in på hotell i Rättvik istället, eftersom vi har haft så kul.

Hade jag berättat detta i förväg hade min sambo aldrig dömt mig, hon hade bara sagt "åh, vad kul ni ska ha!". Men jag tror de flesta kan förstå besvikelsen i att jag gjorde någonting helt annat än det jag hade sagt, och det faktum att vi träffade en cool brud med en Ford Mustang '67 som skulle på fest i Rättvik hade inte ökat förståelsen.

Men det finns även en annan aspekt i det hela, och det handlar om att ha en ödmjuk inställning till sin egen roll i samhället. Brett Anderson, sångaren i Suede, berättade att det var först när han närmade sig 50, som han insåg hur extremt privilegierad han var över att kunna åka till allsköns länder och i år efter år mötas av fans som lägger sina besparingar på att köpa skivor och gå på deras konserter. Och hur det därför är hans moraliska ansvar att alltid göra sitt yttersta för att de ska få en bra kväll, och vilka låtar han vill sjunga eller spela är egentligen sekundärt.

Inom ishockeyn ser vi lite samma sak när det gäller Tre Kronor. Många uppger att det var först efter 30 som de började inse hur stort det är att få representera sitt land, framförallt när man inser att det kanske inte blir så många fler chanser.

Jag är uppvuxen i Stockholm, och det var någon gång i slutet av 90-talet, som jag för första gången fick nys om Mamma Mia som någon sorts safari för oss som ville spana efter MoDo-spelare. Jag lyckades övertyga mina föräldrar att vi skulle äta lunch där nästa gång vi var på besök i Övik. Efter att ha suttit där en liten stund upptäckte vi att det satt några redigt biffiga besökare vid bordet bredvid. Jag kände nog inte igen dem där och då, eftersom jag mest sett dem på hockeykort och på lagfotot, men det började likväl kittla i hela kroppen. Det kändes som att jag hade kommit in på en hemlig klubb som fick möjligheten att sitta och käka mitt bland mina hjältar.

Efter en liten stund viskade min pappa till mig: "Om du tittar till höger så sitter Peter Forsberg där". Jag var säker på att han skämtade, men nej, där satt han - Min idol, som hade klätt väggarna i mitt pojkrum, och som desperat jag hade försökt få ett ishockeykort på, utan resultat. Jag vågade knappt titta åt hans håll, jag kände mig inte värdig. Det kändes så surrealistiskt att få sitta där och äta pizza, några meter från en OS- och Stanley Cup-hjälte. Jag var - tro't eller ej - väldigt försynt och ödmjuk som barn, så tanken på att gå fram och störa mitt i maten var otänkbar. Och efter en stund gick Peter och hans lunchsällskap (som jag har för mig var Salle) och safarit var slut.

Jag kände emellertid viss ånger efter detta. Visst, det var rätt att inte störa mitt i maten, men, det var trots allt min stora idol. Mina kompisar var så stolta över sina signerade tröjor, de hade minsann inte varit rädda för att få en signatur av sina hjältar. Var jag respektfull, eller bara en fegis?

Det gick ett par år, innan vi tog en tur upp till Övik igen och åt lunch på Mamma Mia på nytt. Inga ishockeyspelare i sikte denna gång, tills... Peter gled in. Det kändes helt overkligt, ungefär som att ödet hade gett mig en andra chans. Denna gång var han dessutom själv. Jag hade börjat högstadiet vid det här laget, och kände mig egentligen för gammal för att fråga efter autografer, och blotta tanken gjorde mig skamsen. Men till slut samlade jag mod. Jag tog en bunt reklamblad från Mamma Mia för att ha något att skriva på. De var väldigt tunna, men jag tänkte att om jag tog några stycken så skulle det ge tillräcklig styrsel på för att skriva på ändå.

Sedan lurpassade jag utanför (jag tror det var en boulle-bana på den tiden, men kan minnas fel), med pappa som paparazzi i närheten, för att föreviga detta magiska ögonblick. Och till slut kom Peter ut från Mamma Mia. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv, pizzan höll nästan på att komma upp igen. Men med lite hjälp från pappa så samlade jag mod och vågade be om autograf och en idolbild.

Det är den enda autograf jag har bett om i hela livet, bortsett från när jag bad Greg Hetson signera min egentryckta Bad Religion-tröja i baren på en konsert i Lund 2004. Autografen och bilden i sig betyder inte speciellt mycket. De står i min bokhylla och påminner mig om en fin dag under min uppväxt. Men det som däremot än idag betyder väldigt mycket, var den enorma ödmjukhet Peter hade gentemot mig. Han stod snällt och tålmodigt och lät min pappa ta kort, och istället för att kladda sin autograf på min bunt med papper, gick han bort till ett bord och skrev lugnt sin autograf på blad efter blad...!

Om Peter istället hade fräst och sagt "Jag hinner inte, jag har bråttom", då hade jag istället kommer ihåg den där dagen med ångest och skämts över hur jag kunde vara så korkad.

Hans insats på det stora hela var såklart inte speciellt stor, men om man tar i beaktande att man blir påhoppad av folk hela dagarna, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, är det ändå beundransvärt att ha ett sådant tålamod. Och det förvandlade en helt vanligt sommardag under min uppväxt, till något jag kommer minnas med värme i resten av mitt liv. Jag kunde titta på min bild och min autograf under kvällar då jag hade fått hjärtat krossat av någon fjortisbrud, och finna tröst i det. Typ "Haha, jag dög inte åt dig, men en av världens bästa hockeyspelare lade minsann tid på mig!".

Jag tror att detta är någonting väldigt många missar. Många tänker nog "Om jag flyttar hem, då kommer alla kräva guld. Jag kan bara misslyckas. Och om jag spelar dåligt, så kommer fansen minnas det, snarare än när jag var som bäst". Men... om jag ber er att beskriva det första ni tänker på med Per Svartvadet... Skulle ni då berätta om hur det var han som värvade ihop laget som gjorde att vi åkte ur SHL och fick harva i HA i 7 år, eller skulle ni berätta om hemvändaren som fixade vårt efterlängtade guld?

Tänk hur extremt få personer i världen som har denna "makt". Att genom att spela en säsong i ett lag och skriva lite autografer, kan ge barn, ungdomar och även vuxna, minnen för livet. Upplevelser som hjälper oss ta igenom mobbing, skilsmässor, dödsfall... Det är rätt fantastiskt egentligen.

Där och då, när kroppen gör ont, man har småbarn att ta hand om och inte fått fira en normal jul eller haft en längre semester på 15 år, så är det förstås helt förståeligt att högsta prio kanske inte är att lämna familjen och spela i en sämre liga på andra sidan jorden. Men om man istället hade vänt på det, och frågat spelarna: "Du har 500 miljoner kronor på banken, du kommer inte behöva jobba mer i resten av livet... Om du spelar ett år i MoDo, så kommer du ge 10 000 barn ett minne för livet", så kanske de hade sett det på ett annat vis?

Pengar, tävlingsinstinkt, familjesituation i alla ära... men jag vill ändå tro att de flesta av oss brinner för att sprida hopp och glädje, även om vi inte tjänar på det själva alla gånger. Om jag fick välja mellan 100 miljoner på banken och vara en folkets hjälte tills den dag jag dör, eller 500 miljoner på banken och dö som en bortglömd miljonär, då hade trots allt valet varit enkelt...

Jag hoppas därför att en spelare som Hedman, som trots allt har ett väldigt stort MoDo-hjärta och inte har någonting mer att bevisa, kan känna att det finns någonting lockande i att sprida lite hopp och glädje i Övik innan han lägger skridskorna på hyllan. Jag vill ändå tro att när man ser tillbaka på sin karriär, så är det inte pengarna som är i fokus, utan de kvällar man fick folk att sjunga, dansa och vara glada.

{5647}: För mig är det obegripligt hur någon kan tycka att Niederbachers "tackling", som till stor del är ett resultat av att Rindell åker in i Niederbacher med huvudet före, skulle vara regelvidrig samtidigt som Zaar står för en klockren tackling.

Det är bisarrt.