Dream Team

Peja: Tänk vad svårt det ska vara att begripa. Det finns väldigt lite som skulle kunna göra mig så värst avundsjuk på något annat lag faktiskt. Timrå IK är mitt lag. Dom är nummer ett för mig. Har så varit och kommer alltid att vara. Det är bara det laget jag kan relatera till. Det går liksom inte att jämföra det lag man håller som nummer ett med andra lag. Inte enligt mig iaf.
Och med den säsongen vi har haft så är jag bara så fruktansvärt glad att vi inte åkte ur. Men om vi hade gjort det så hade Timrå IK fortfarande varit det lag jag hållit allra högst. Det hade kvittat fullständigt vilka som vann SM-guld och vilka som sålde slut på biljetterna först. Inga andra lag kan mäta sig. Det kvittar liksom helt vilka kort som läggs på bordet eller vilken serie vi lirar i. Timrå IK kommer ändå alltid att sitta med en oslagbar vinnarhand.

65selander: Jepp. Vi fixar klippkort där nu bara för att göra det så spännande det någonsin kan bli för oss supportrar.

Knylan: Visst kommer man ihåg känslan efter 4-0 mot Lulää med gott minne. Vinsten i maratonmatchen är av de skönaste segrarna ever, absolut. Men å andra sidan så tycker jag att det vi fått uppleva nu under kvalserien kan ligga faktiskt väl i nivå med detta, mest p.g.a att vi under några som helst omständigheter egentligen inte hade råd att åka ur, utan att nästan hamna på ruinens brant.
Men slutspel är slutspel och kvalspel är förstås inget annat än just kvalspel. Men frågan är när en vinst känns som skönast. I framgång eller i motgång? Ja, i motgång ska då läsas som i kvalspel, men det fattade du säkert.

T.ex så lägger jag vinsten mot Leksand, eller kanske mest av allt Matt Murleys 4-2 (den jäla glidarpicken gnetar åt sig beröm för ett mål som inte betyder nåt, IGEN!!1!).
Känslan när pucken går in är... extremt kortfattat magisk. Det går såklart att sätta ord på känslan, men samtidigt var det så många olika känslor som rymdes under de minuter omedelbart efter målet att det i samma läge är helt omöjligt att förklara, utan att bli extremt långrandig och faktiskt totalt grinfärdig. För helvete vad man har svurit åt det här lagets prestationer den gångna säsongen. Men likförbannat har man stått där på ståplats VARJE JÄVLA MATCH, och lika idiotiskt optimistiskt verkligen trott på den där vändningen, att nu sitter snart spelet. Pärra "har en plan". Joråsåatte, det vet vi ju hur det gick med det.

Båda vinsterna mot DIF ligger också i topp såklart. Iom att jag inte såg bortafighten så håller jag segern efter målet i boxplay som något värre. Men där grundlades nog att vi tilllslut fixade det.

Kort sagt så var jag så totalt slut efter Leksandssegern att jag inte klarade av att köra bilen hem. Inte med en gång iaf, för hem kom jag ju. Jag var tvungen att stänga av bilen, lägga pannan mot ratten och samla mig under några minuter, bara för att kunna ta in att vi banne mig hade grejat nytt kontrakt. Totalt jävla osannolikt om vi backar bara ett par månader! But we did it! Ursäkta språket här va. Men laget jag älskar mer än något annat på denna jord, som var så nerpissat, nerkräkt och utdömt, klarade sig faktiskt kvar i den högsta serien! Även fast inga andra än vi själva trodde på det. Ja, fast jag tvivlade länge jag med, det sa jag ju. Men att ge upp helt, utan kamp, det fanns ju förstås inte. Vi spelade mästarkvalhockey när det gällde som mest, helt enkelt!!!

Nu blev jag väldans långrandig ändå, sorry för det.

Redigerad kommentar

Gurra88: Nu är vi där igen då. Det verkar inte hjälpa hur mycket vanligt folkvett vett man försöker pränta in i skallen på dig/er Brynäsare. Ni är totalt obildbara! Och just det, jag glömde en sak. Skäms!