Välkommen till HockeySnack

NotAChipmunk: Timrå låg dessutom på slutspelsplats eller play in i 47-48 omgångar av 52 eller nånting sådant.
Linköping var ju aldrig ens och nosade på en topp 6.

Jocke7: Järnspikar också.

Framnäs: Det roliga är att detta "fenomen" inte drabbade någon av DIF-junisarna som kom tillbaka och var tongivande direkt, dvs fick upp DIF på rätt köl igen efter JVM.

DIF var ju i fritt fall fram till att de kom tillbaka.

De är ju dock på en liten annan hylla än Gästrin, men ska man vara ärlig var han egentligen bara riktigt bra i början av säsongen. Sen hade han dessutom en rätt undanskymd roll i JVM, så snarare borde det ju vara en spelare som kommer tillbaka extremt hungrig, jämfört med DIF spelarna som hade mer tongivande roller där.

Att det här ändå blivit någon slags "sanning" känns mest som ett sätt att skydda det faktum att juniorer i grunden är ojämna.

Sen har ju många under åren blivit rätt färgade av den fartfyllda hockeyn som spelas under JVM, vilket gör att man nog lätt får en övertro på vad juniorerna ska kunna göra direkt när de kommer tillbaka till seniorhockeyn.

JanneH: Villkoret är bara att Genborg kommer tillbaka från AHL.

Frontschwein: Så du tycker alltså 22 miljoner är en svag budget i HA?

Smörgåsen : Om Eriksson kan vara lika bra som efter JVM så kittlar Otto-Eriksson-Gardiner lite.

Nån som vet vilka Otto spelade med i Finland, vad var det för spelartyper?

Intressant att veta vad han behöver omge sig med för vara bra. Måste han ha några tunga fysiska eller är han så bra att täcka puck även fast han är så liten?

Argumentet att en hockeykarriär är relativt kort och att man därför väljer pengarna, för de ska räcka hela livet, äger sin relevans. Men samtidigt kan jag tycka att det är lite tröttsamt, att det finns något lite omoget och naivt i argumentet, som till på köpet nästan blir nedvärderande mot hockeyspelare.

För ibland tycker jag argumentet framförs i en anda som att det är otänkbart att när en hockeyspelares kropp inte längre kan utöva elitidrott så kan de inte göra något annat heller. Som om att det skulle vara nedvärderande för dem att skaffa ett ”vanligt” yrke eller att de skulle vara oförmögna att vidareutbilda sig eller jobba som ”vanligt” folk. I hur många yrken kan man räkna med att jobba 15-20 år och sedan dra sig tillbaka?

Självklart är väl pojkdrömmen att bli proffs och sedan hockeypensionär men som vuxen borde andra drivkrafter och perspektiv kunna göra sig gällande. Finns ju faktiskt andra värden och drivkrafter än pengar: att (efter karriären bli ngt annat än fd hockeyspelare och som samhällsmedborgare) bidra till om inte samhället så (under/efter karriären) till den klubb som möjliggjort karriären, att uppvisa pålitlighet, lojalitet och ödmjukhet. Om man istället prioriterar att ha en extra miljon på kontot så säger det något, vad får väl var och en bestämma för sig själv.

Är inte ute efter att säga att något är rätt eller fel men blir lite ”trött” på idén att proffsidrottare och speciellt då hockeyspelare skulle vara slut som bidragande samhällsmedborgare bara för att de inte kan spela hockey. I samhället i stort är de väldigt privilegierade.

Förmodligen bottnar det hela i en samhällsanda som går under ledorden makt/status - ära/berömmelse - rikedom/materialism som vi alla mer eller mindre är en del av… livsvärden som vi verkar sträva efter samtidigt som försöker frigöra oss ifrån det samhälle dessa livsvärden byggt upp.