Bad_Brett

Nikki Nine:

Samtidigt är det lite överdrivet. Att de som stod honom allra närmast kommer behöva tid att bearbeta sorgen är förstås självklart, men den dystra sanningen är att vi alla förlorar vänner och bekanta med jämna mellanrum. Trots detta måste livet gå vidare.

Att en spelare skulle ha svårt att spela ishockey på grund av att hans rumskompis under Sweden Hockey Games 2006 har omkommit, det låter helt otroligt. Det kanske låter kallt, men skulle alla i samhället fungera på det sättet, skulle saker å ting sluta fungera.

Personligen tycker jag nästan att det är lite hånfullt när journalister som har intervjuat Stefan Liv 2-3 gånger under sin karriär sitter och pratar om sina tårdrypande ögon. Som vanligt när det händer någonting hemskt i detta avlånga land så skall det inledas en tävling om vem sörjer mest och bäst. I vanliga fall anses gråten vara ett svaghetstecken, men när händer någonting hemskt, ska vi alla tävla om vem som kan krama fram mest tårar.

Om nu Stefan Liv var en sådan fantastisk människa, så kanske man kunde ha gett honom lite mer uppskattning för detta under den tid han fortfarande fanns hos oss. Inte vänta tills det är för sent.

Men det är som vanligt. Pelle Lindbergh spelade bara en säsong som förstemålvakt i NHL, men när folk börjar prata om honom låter det alltid som om han var fullständigt dominant under 15 års tid. Stefan Liv fick inte ens chansen i NHL, men nu ska vi prata om honom som en av de bästa målvakterna i modern tid. Huh? Till och med HV-fansen var stundtals mycket kritiska och ville att andremålvakten Andreas Andersson skulle få stå mer.

I detta land regerar jantelagen fram tills den dag då någon dör. Sedan får vi dåligt samvete över att vi inte gav dem mer uppskattning medan de var i livet och försöker överkompensera genom att överskölja dem med superlativ. Pricken över i:et är när grupptrycket slår in, där vi så gärna börjar tävla om vem som är bäst på att vara ledsen.

Så, för att få in lite substans i det hela:

Stefan Liv var sett över en längre period, en av _Elitseriens_ bästa målvakter i modern tid. När han var som bäst 2006 var han tredjemålvakt i OS; någonting som ansågs vara en jätteskräll, eftersom Hedberg ansågs vara det självklara valet. I VM samma år fick han stå en match, precis som Daniel Henriksson. Holmqvist stod i de övriga sju.

Stefan Liv var en älskvärd profil att lyssna till. Oftast skrattade vi dock åt honom snarare än med honom, eftersom han gav intrycket av att vara lite bakom flötet. Han verkade emellertid genuint snäll.

Jag är liksom många andra väldigt chockad. Men saker å ting blir verkligen inte bättre för att man börjar förvränga sanningen en massa. Det är tillåtet att vara chockad och ledsen utan att behöva intala sig själv att Stefan Liv var en svensk nationalhjälte. För det var han inte.

Redigerad kommentar

Modoante:

Även om Liv var den enda svensken, så tycker jag gott att vi kan ha en banner till minne av ALLA som omkom och inte enbart Stefan Liv. Få verkar ens reflektera över till exempel Pavol Demitras bortgång, en spelare som snittade 0,91 poäng per match (att jämföra med Näslunds 0,78). Forna lagkompisar till Forsberg fanns med i Ruslan Salei och Karlis Skrastins.

Visst är det naturligt att vi håller ihop som svenskar, men för mig som ishockeyälskare är det otroligt jobbigt att inse att så många duktiga spelare är borta för gott. För bara lite drygt ett år sedan gjorde Demitra 10 poäng på 7 matcher i OS, nu är han borta.

Gustafsson:

Ett axplock kommentarer postade senaste tiden:

"Men att sjunga hatramsor, som tex "Alla går på soc i Timrå", "Timråtattare" etc, det kommer jag aldrig sluta med. Det är inte så jävla farligt. Och om man tycker det är för hemskt, ja då borde man kanske inte gå på en ishockeymatch. För det är ändå hockey vi snackar om, inte Bible Camp."

"Seriöst, du tycker alltså att det inte ska vara några hatramsor, inga busvisslingar, ingen hets? Hur tror du den grymma stämningen i Kempis kom till? Inte var det för att man älskade bortalaget? Bortalaget ska känna sig darrig då de kliver ut på isen, det ska inte kunna ta några poäng i våran borg."

"Så oerhört jävla less på detta jävla tjat om alla dessa "slagsmål" "bråk" eller vad ni nu kallar det, sånt kommer och går, det har varit ett slagsmål vad jag vet i MODO'S historia på senare år.

Det var med LHC i sm-finalen och då åkte dom på så mycket spö så dom sprang iväg, sedan om det var "riktiga" supportrar vet jag inte eller vad det var.
ta bort alla dessa jävla trådar eller lås dom, leder ingen vart förutom massa jävla bråk och tjaffs."

"Allt är ju så jävla överdrivet..
Lite tjaffs och gnatt som vanligt, inge mer än det."

"Det är fullständigt överdrivet, snuten är huligan säger jag iallafall!"

"Haha vafan, jag var inte där men det lär ju vara som vanligt... nån ordningsvakt som börjar gråta för ingenting. "

***

Det bör poängteras att många av dessa inlägg kommer från personer som sitter med i Lumberjacks styrelse. När personer i supporterklubbens styrelse börjar uppmana människor som inte vill lyssna till hatramsor om "Timråtattare" att sluta gå på hockey, då är någonting riktigt snett enligt mig. Och ja, jag kallar det minihuliganism. Målet med en supporterklubb är att alla, precis alla, gammal som ung, skall känna välkomnad och trygg. Men jag och många andra är uppenbarligen inte välkomna, utan istället hänvisade till Bible Camp. Att denna typ av yttranden accepteras är otroligt oseriöst och skäl nog för mig att inte vilja ha någonting med LJ att göra.

qwertas:

Jag besöker i princip aldrig modohockey.se. Jag hinner besöka Allehanda, Hockeysverige, Hockeykanalen, Hockeysnack, Sportbladet, Expressen, Dagbladet och eliteprospects, innan jag ens kommer på tanken att besöka modohockey.se. Och oftast sladdar jag in på Lumberjacks forum då istället, som jag emellertid lämnar lika fort eftersom det huvudsakligen består av minihulliganer som mest är intresserade av att diskutera nya potentiella hatvisor som de kan sjunga på bortamatcherna i Timrå.

MoDo Hockeys hemsida har alltid sladdat mellan undermålig och fullkomligt värdelös. Massvis av funktioner har lanserats, för att sedan fall i glömska efter 2-3 uppdateringar. Vem minns inte det upphaussade magasinet "Inside MoDo", med namntävling och allt? Vem minns inte snacket om en uppdaterade avdelning med skrivbordsunderlägg etc.?

Det allra största problemet har varit bristen på underhåll och uppdateringar. Men har man ett bra forum (och det hade MoDo tack vare många retoriskt skickliga skribenter), blir sidan till ett självspelande piano. Även om inte nyheterna var uppdaterade, kunde man vara säker på att få senaste nytt på forumet, mycket tack vare unga entusiaster. I kontrast till dessa, hade vi många äldre skribenter som kunde sitta och fila i en halvtimme för att få till roliga och läsvärda inlägg.

Visst blev det några hätska diskussioner emellanåt, men överlag var det en ovanligt trevlig stämning på forumet. Det var en enorm tillgång som MoDo valde att kasta bort, på grund av att några inom föreningen föreningen, bland annat Fredrik Andersson och Lennart Hermansson, hade tagit illa vid sig av kritik som var helt befogad.

Så på ren svenska säger jag: Let's cut the crap.

MoDos hemsida är katastrofalt dålig. ALLA tycker det. Sidan är så usel att jag trots flera timmars maniskt ishockeysurfande inte får för mig att navigera dit. Forumet var ett stort dragplåster och att påstå att trafiken inte skulle ha påverkats är så urbota korkat och löjligt att jag blir alldeles paff. Precis som att ALLA är överens om att Roos är ett stort skämt, som inte ens har grundläggande kunskap och sociala medier och som till råga på allt gör bort sig rejält på sponsormöten.

Ni som är med och arbetar med detta kan hitta på alla bortförklaringar ni vill, men faktum är att dessa saker sköts på ett oacceptabelt sätt. Det finns tusentals högstadieelever som klarar av att konstruera och uppdatera avancerade php-sidor, så att ett företag som omsätter 100 miljoner inte skall kunna prestera bättre än så här är ingenting annat än ett stort jävla skämt.

Jag vill återigen poängtera att detta inte är någon kritik mot vare sig dig eller Martin, för jag inser att ni försöker göra det bästa av situationen. Ni gjorde till exempel ett kanonjobb med rapporteringen från träningsmatcherna, någonting som jag tackade varmt för, även om det inlägget föll i glömska direkt. Men det är rent ut sagt löjligt att ni ens försöker försvara hur saker å ting sköts i det stora hela, för det är under all kritik. Personligen hade jag vägrat att sätta mitt namn på artiklar som publiceras av ett företag som gör ett så pass oseriöst intryck.

yngwie:

Några kommentarer:

Martin gjorde en sak som var helt oacceptabel, framförallt med tanke på sin dåvarande position. Han har emellertid tagit det värsta straffet han kunde få, nämligen att förlora sin viktiga roll i supporterklubben. I princip hela skulden lades på Martin, samtidigt som de personer som deltog mest aktivt i vandaliseringen fortfarande inte har haft stake nog att erkänna.

Med andra ord tycker jag att det är dags att sluta denna häxjakt nu.

Martin får dock skylla sig själv en aning som låter sig provoceras så lätt, samt bagatelliserar ett slagsmål där poliser tvingades ingripa. Detta är väldigt osmidigt gjort ifall målet är att vinna tillbaka sin trovärdighet.