mikenomad: Om det skulle vara som du säger, att Elefalk sätter sitt eget (kortsiktiga) intresse före Jontes, så skulle antagligen Jonte byta agent. Elefalk skulle i så fall vara en dålig agent och tappa sina klienter. Elefalk verkar inte göra det, så jag tror inte att din hypotes stämmer.
kulltorp: Varför tror du det? Han har fortfarande samma förmåga (spetskompetens målskytte), har byggt på sig erfarenhet av SHL och lär vara tänkt för en ledande roll.
Smetovish: Stridh är röd och vit i själ och hjärta, oavsett om det du påstår stämmer eller inte. Nu jobbar han för Luleå, och är skyldig att göra sitt bästa för dem. Samma sak gällde exempelvis för Ante när han jobbade för Färjestad och gäller för de som är anställda av TIK men har en bakgrund i andra föreningar. Lojalitet till arbetsgivaren ingår i anställningen.
BlackBay, Kulltorp: Kringarrangemang såsom mat och dryck, tillgänglighet, kampanjer, biljettpaket osv (förebild Färjestad). Där finns den stora potentialen att locka bredare grupper. Det jag angriper är tron på artificiell ”häftighet”, den tycks bara förespråkas av ett mindre antal som går på alla matcher med argumentet att det ska locka ”ointresserade”.
BlackBay: För 15 år sedan hade vi en örn och en raket. Lägg till ett rött sken över VS. Vad tänker du att det innebär för skillnad för att locka fler att gå på matcher och gå oftare på matcher?
Jämför sedan det med klackens utveckling från någon bottenpunkt för 10-15 år sedan och fram till nu. Ställ dig sedan samma fråga som ovan.
Kongo: Idén bör alltså inte vara: Hur skapar vi ett wow; en raket och en live-artist? Idén bör vara: Klacken är vårt wow. Hur bidrar vi till att fler och fler lockas av att stå där, så att klacken blir bättre och bättre och en ännu starkare USP (unik säljfördel för match-besökaren)?
BlackBay: Upplevelsen av ishockeyn på isen är den största attraktionsfaktorn för att locka publik. Den andra stora attraktionsfaktorn är upplevelsen av klack och publik. För den sportsliga prestationen satsar man allt, eftersom det centrala i idrotten är prestationen. Gällande den andra faktorn verkar ofta idén i bästa fall vara något diffus; istället för att prioritera klackens förutsättningar och utveckling blir det något mellanting; en raket och en örn på isen + att klacken gör sitt. Jag förordar prioritering av klacken + ett väl balanserat övrigt arrangemang.
Sputnik: Jag förstår inte vad du pratar om. Min poäng är att TIK måste vara ekonomiskt förberedda på om Jonte vill komma hem. Du och Mikenomad tycks leva i den vackra villfarelsen att det inte spelar någon roll.
Tom Topp: Det handlar väl om vilka medel (pengar) som finns och vad vi kan erbjuda för roll. Vi får hoppas att Kapanens sista drivkraft är att ”visa” något.
Rallarn: Och vissa vill ju att TIK ska lämna sin rödvita identitet och istället ha en rödvitblå identitet. Smakmässigt kan man ju diskutera det, men historiskt och strategiskt är det obegripligt att vilja lämna det rödvita - där vi dessutom har positionen som nummer ett.
Det finns en faktor som är väldigt betydelsefull för ett lags prestation. Samma faktor är kanske svårast att bedöma utifrån: Hur gruppen fungerar, både socialt och taktiskt. TIK har av tradition varit noga med att rekrytera rätt individer för att bygga bra grupper (kanske undantaget Linkan-åren). Förhoppningsvis och troligtvis fortsätter man på det sunda spåret. Gällande den taktiska utvecklingen och anpassningen till SHL så har man nu en SHL-säsong i ryggen, och kan fortsätta bygga utifrån det.
RasmusVS: Det jag är kritisk mot är den sökta identitetsförflyttningen från rött och vitt till rött-vitt-blått. Historiskt kan man argumentera både för och mot blått som en tredje, kompletterande färg på dräkter osv. Att blått är en färg på klubbmärket är ganska tydligt. Det är dock inte samma sak som att blått skulle vara i närheten av att vara jämbördigt med rött och vitt. Nu svepte Liverpools klubbmärke precis förbi, det är rött-vitt-grönt-gult. Liverpools färger är dock rött och vitt, för att dra en parallell. För TIK har rött och vitt har ett historiskt stöd (liksom även inslaget av blått som en kompletterande färg). Identitets- och varumärkesmässigt är rött och vitt i särklass starkast. På samma tema skulle jag säg att rött och vitt är strategiskt bättre för att det är stilrent, tydligare och mer unikt. Jag hoppas att TIK framöver behåller sin rödvita identitet, med möjlighet att som variation ha små inslag av blått.
RasmusVS: En bra historisk och identitetsmässig balans skulle jag säga är att fortsatt vara rödvita, och sedan kanske vart tjugonde år ha några säsonger med att likt nu ha ett litet inslag av blått på matchtröjan.
RasmusVS: Dessutom är det ett strategiskt identitets- och varumärkesmisstag att lämna det starkt förankrade rödvita och söka sig till att bli ett i mängden av trefärgs-lag.
RasmusVS: Rött och vitt är Timrås färger. Stundtals har det funnits inslag av blått med karaktär av detaljfärg. Det jag är kritisk mot är att du söker att ge blått en större plats än det ovan beskrivna. Jag menar att det är historiskt inkorrekt.
Angående Timrå IK:s färger. Rött och vitt är de etablerade färgerna, och det TIK burit under klassisk storhetstid. Om TIK söker sig till rött-vitt-blått hamnar vi i ett luddigare sammanhang. Rött och vitt är stilrent, snyggt och mer unikt; de färger TIK är starkt förknippade med.
mikenomad: Du har sällan något rätt, men håller hov här. Om din läsförståelse varit bättre hade du förstått att poängen inte var ett ställningstagande för eller mot ett entledigande av Freddan.
mikenomad: Lagkapten i flera år för ett lag som varit och är ett av landets absolut bästa. Assisterande kapten i OS och VM. Men fel attityd enligt dig.
Villervalla: Och som det beskrivits så var ju både Sebastian Erixon och träningsnarkomanen Eric Moe högre rankade av TIK. Detta var en faktor som gjorde att EG sökte en annan väg.
The great one: Gå på den sportsliga bedömningen. Sannolikt lär han tillföra en del hos oss. Vill han hem; välkommen hem.
När han lämnande KHL ville han till en guldkandidat. Förståeligt med tanke på vilken kaliber av spelare han var/är. Jag antar att det var det raka uttalandet om det, och att TIK då inte var i närheten av att ha guld-ambitioner, som har stuckit i ögonen hos ett fåtal(?).
mikenomad: Om en spelare inte förstår spelsystemet så frågar man. Om en eller flera spelare vill förändra något med spelsystemet så tar man upp det för diskussion och eventuell förändring. Den samlade kunskapen om hur ishockey kan spelas är nog ganska god.
mikenomad: Det vore också intressant med en del frågor till spelarna. Varför ser det ut så här? Beror det på spelsystemet? Förstår du spelsystemet? Beror det på något annat än spelsystemet?
mikenomad: Angående spelarnas förtroende för tränarna så är det svårt att veta. Om det inte finns så är det normala att går det via spelarrådet och leder till ett tränarbyte. Vad jag vet har vi ingen uppgift på att spelargruppen skulle sakna förtroende för tränarna.
mikenomad: Både du och BB beskriver effekterna; typ ”skänka bort [pucken]”. Det jag är ute efter är varför det ser ut som det gör. Om orsaken är spelsystemet, på vilket sätt?
Bragd-Birger: Du skriver att det är uppenbart att det är hela spelsystemet som fallerar. Kan du beskriva det närmare? Hur ser spelsystemet ut? Hur ser problemet ut, vilka är bristerna? Hur behöver spelsystemet förändras för att resultatet ska bli bättre? (Notera att det är öppna frågor utan värdering.)
Oavsett så finns nu bara en sak: Svär vid köksbordet, tyck vad du vill, men nu bör vi samla oss och göra allt tillsammans för att avsluta säsongen i dur!
mikenomad: TIK har skickliga ledare och skickliga spelare. Laget ställs dock mot lag där flertalet lag har en högre förmåga. Det är naturligt, med hänsyn till TIK:s bakgrund från en lägre nivå, hur långt laget kommit i sin utvecklingsprocess samt TIK:s ingångsläge på marknaden. TIK:s förmåga är det samlade resultatet av ledare och spelares förmåga. Du tycks dock lägga allt på faktorn ledare. Det är mer komplext än så. Din självklara och obalanserade uppfattning tyder på att du bör fundera över sammanhanget och komplexiteten. Jag skulle självklart vilja ha skickligare ledare och skickligare spelare. Vid en förändring måste man veta vad problemet är och hur man kan lösa det. Exempel: ”Freddan eller Tim Erixon har den här bristen, med ny tränare X/spelare Y får vi en bättre förmåga gällande det. X och Y är tillgängliga för oss, vi genomför den här förändringen”.
mikenomad: Tråden är låst, så jag svarar här. Vad TIK hade kunnat göra annorlunda är en svår och komplex fråga. Borde man spela en mer cynisk ishockey, framförallt på bortaplan? Kanske hade det gett ett bättre resultat, men det begränsar lagets utveckling över tid. Hade en annan laguttagning förändrat resultatet? Möjligen något på marginalen. Hade en optimal matchcoachning förändrat resultatet? Möjligen något på marginalen. Våra tränare är skickliga, men självklart finns det skickligare tränare. Skulle vi ha värvat Mikko Manner? "Tjena Mikko, vill du träna Timrå 21/22? Förhoppningsvis går vi upp nu under försommaren, och vi kan bara betala hälften av vad Brynäs erbjuder". Skulle vi ha värvat skickligare spelare? Självklart, men vi hade/har fortfarande samma marknadsläge, och hade fått sikta in oss på samma segment - och det finns tyvärr oftast inga garantier på utfallet.
Alla i laget och i den sportsliga ledningen vill vinna. Anser SC eller tränare att det bästa för att vinna är att sparka en tränare eller bänka eller sparka en spelare så gör man det. Man kan kritisera ledningen för att man inte har gjort det, men det handlar knappast om att man värderat relationen högre än möjligheten att vinna.
mikenomad: Så Freddans påstådda konflikträdsla trumfar hans vilja att vinna? Nja, milt uttryckt. Viljan att vinna är den ledande drivkraften hos idrottare och ledare på elitnivå. Jag skulle även säga att det uttrycks en övertro på hur man kan förändra en matchs skeende.