KRB

Frontschwein:

Sitter med mitt morgonkaffe och läser forumet och poddarna på Allehanda, det kommer att bli komik hela året,
Jag håller med dig fullständigt.

Det ser redan nattsvart ut på Kameruns avbytarbänk, och man kan ju nästan se framför sig hur Gradin sitter med kaffekoppen i ena handen och Eliteprospects i den andra medan svetten lackar. Snart börjar den årliga traditionsceremonin: ”Jakten på den nya förstakedjan”™.

Och precis som vanligt lär det sluta med att han presenterar:
– en skridskosvag norrman som beskrivs som ”en fantastisk karaktär och oerhört viktig i gruppen”,
– en smått överviktig kanadensare som varit ”väldigt hungrig på en nystart” sedan 2019,
– samt två halvtrasiga östeuropéer som sägs vara ”ledartyper” och ”kaptensämnen”, vilket i praktiken betyder att knäna låter som maracas när de går ned för trappor.

Allt detta naturligtvis i absolut sista sekund. Medan övriga lag redan hunnit köra fyra veckors isträning, satt försvarsspel, kedjehierarki och special teams, så står vi där och väntar på att någon transatlantisk chansvärvning ska få sitt arbetstillstånd klart innan torsdagsträningen.

Och man vet redan exakt hur presskonferensen låter:
”Vi är väldigt nöjda med karaktären i gruppen.”
”Det här är spelare som verkligen vill hit.”
”Marknaden är svår just nu.”

Ja, det brukar ju märkas.

Sedan kommer våren och den obligatoriska ”panik-Hinken special” precis innan transferfönstret stänger. Då hittar han två ”spetsspelare” från typ Almtuna eller Tingsryd som sägs ”komma in med energi och konkurrens”. Helt plötsligt ska någon tredje-linare med 7 poäng på 38 matcher beskrivas som den sista pusselbiten mot finalspel.

Mönstret är så etablerat vid det här laget att man nästan skulle kunna lägga ut hela sportchefsåret som en adventskalender.

Men visst, lycka till Hinken. Det kanske blir fullträff i år.
Och jag kanske blir NHL-scout nästa vecka.

Bad_Brett:

SVT:s Hockeykväll hyllade i kväll Karlskoga i ett egentligen väldigt trevligt reportage från bruksorten. Det hade en senapsgul, halvsunkig hockeylada, en grusparkering full av potthål (inte polerad betong som utanför MoDos arena) och “körvlådor” som de själva kallade det. Inte särskilt polerat – men charmigt på sitt sätt.
Framför allt lyfte man fram sammanhållningen och lagets arbetarmoral. Att det faktiskt ska “göra ont att åka till Bofors och möta Karlskoga!”

Och ärligt talat… det var nästan lite uppfriskande att se.

Samtidigt går tankarna ganska snabbt till MoDo Hockey i sekternas högborg, staden Övik. För där har känslan hela året varit att man varit rätt säker på sin sak. Högst spelarbudget, stark trupp på pappret – det här skulle ju bara gå vägen.

Men istället har säsongen handlat om ineffektivitet, låg moral, obefintligt grundspel och på slutet till och med snack om filmningar för att försöka få med sig utvisningar.
Kanske inte helt riktigt den typen av uppmärksamhet man tänkt sig från början…

Det blir en ganska talande kontrast.

Karlskoga, med mindre resurser, får ut max av sitt lag och hyllas för sin tydliga identitet och sitt slit. MoDo, med alla sina möjligheter, får snarare försöka förklara varför det inte blev som det var tänkt.

Och någonstans där känns det som att man kanske var lite väl säker på sin sak i Övik. Att det skulle räcka med budget och namn.

Till Hinken, Kanske är det också läge att inse att det inte alltid är de som ropar högst eller sitter på flest resurser som ska styra allt – ibland behöver man helt enkelt låta de som faktiskt kan hockeyjobbet få göra jobbet?!

Bilyaletdinov:

Det räcker nu – våga ta ansvar i Modo

Ännu en säsong är över, ännu ett misslyckande att lägga till handlingarna. Orden från ledningen handlar om “saknat driv”, “små marginaler” och “processer”. Men ärligt talat – hur länge ska samma förklaringar återvinnas innan någon faktiskt vågar säga som det är?

Problemet sitter djupare än enskilda matcher eller tillfälliga formsvackor. Det handlar om en kultur där man håller varandra om ryggen, där kravställningen är för svag och där man inte tar tjuren vid hornen i tid. När saker börjar gå snett reagerar man för sent – eller inte alls. Det som borde stoppas direkt tillåts istället fortgå, och till slut står man där med ännu en säsong som rinner ut i besvikelse.

Ett lag utan tydliga krav och konsekvenser blir just det vi sett: ojämnt, osynkat och mentalt svagt i avgörande lägen. Det räcker inte att prata om ansvar – det måste också märkas i handling. Vem ställs egentligen till svars när prestationerna uteblir?

Och tyvärr stannar inte problemet inom organisationen. Även den lokala bevakningen sviker sitt uppdrag. I stället för att ställa de obekväma frågorna och syna strukturerna, väljer vissa journalister att tassa runt kärnproblemen. Det blir försiktigt, tillrättalagt – och i värsta fall färgat av personliga relationer. När kritiken uteblir där den behövs som mest, bidrar man till att problemen kan fortsätta i det tysta.

Det här handlar inte om att hänga ut enskilda personer. Det handlar om att våga se helheten. En klubb som vill framåt måste tåla granskning, internt såväl som externt. Det kräver mod – från ledning, spelare och media.

Frågan är: finns den viljan?

För utan en verklig förändring i kultur och ansvarstagande lär vi sitta här igen nästa år – med samma tomma ord och samma tomma känsla.