KRB

Bad_Brett:

SVT:s Hockeykväll hyllade i kväll Karlskoga i ett egentligen väldigt trevligt reportage från bruksorten. Det hade en senapsgul, halvsunkig hockeylada, en grusparkering full av potthål (inte polerad betong som utanför MoDos arena) och “körvlådor” som de själva kallade det. Inte särskilt polerat – men charmigt på sitt sätt.
Framför allt lyfte man fram sammanhållningen och lagets arbetarmoral. Att det faktiskt ska “göra ont att åka till Bofors och möta Karlskoga!”

Och ärligt talat… det var nästan lite uppfriskande att se.

Samtidigt går tankarna ganska snabbt till MoDo Hockey i sekternas högborg, staden Övik. För där har känslan hela året varit att man varit rätt säker på sin sak. Högst spelarbudget, stark trupp på pappret – det här skulle ju bara gå vägen.

Men istället har säsongen handlat om ineffektivitet, låg moral, obefintligt grundspel och på slutet till och med snack om filmningar för att försöka få med sig utvisningar.
Kanske inte helt riktigt den typen av uppmärksamhet man tänkt sig från början…

Det blir en ganska talande kontrast.

Karlskoga, med mindre resurser, får ut max av sitt lag och hyllas för sin tydliga identitet och sitt slit. MoDo, med alla sina möjligheter, får snarare försöka förklara varför det inte blev som det var tänkt.

Och någonstans där känns det som att man kanske var lite väl säker på sin sak i Övik. Att det skulle räcka med budget och namn.

Till Hinken, Kanske är det också läge att inse att det inte alltid är de som ropar högst eller sitter på flest resurser som ska styra allt – ibland behöver man helt enkelt låta de som faktiskt kan hockeyjobbet få göra jobbet?!

Bilyaletdinov:

Det räcker nu – våga ta ansvar i Modo

Ännu en säsong är över, ännu ett misslyckande att lägga till handlingarna. Orden från ledningen handlar om “saknat driv”, “små marginaler” och “processer”. Men ärligt talat – hur länge ska samma förklaringar återvinnas innan någon faktiskt vågar säga som det är?

Problemet sitter djupare än enskilda matcher eller tillfälliga formsvackor. Det handlar om en kultur där man håller varandra om ryggen, där kravställningen är för svag och där man inte tar tjuren vid hornen i tid. När saker börjar gå snett reagerar man för sent – eller inte alls. Det som borde stoppas direkt tillåts istället fortgå, och till slut står man där med ännu en säsong som rinner ut i besvikelse.

Ett lag utan tydliga krav och konsekvenser blir just det vi sett: ojämnt, osynkat och mentalt svagt i avgörande lägen. Det räcker inte att prata om ansvar – det måste också märkas i handling. Vem ställs egentligen till svars när prestationerna uteblir?

Och tyvärr stannar inte problemet inom organisationen. Även den lokala bevakningen sviker sitt uppdrag. I stället för att ställa de obekväma frågorna och syna strukturerna, väljer vissa journalister att tassa runt kärnproblemen. Det blir försiktigt, tillrättalagt – och i värsta fall färgat av personliga relationer. När kritiken uteblir där den behövs som mest, bidrar man till att problemen kan fortsätta i det tysta.

Det här handlar inte om att hänga ut enskilda personer. Det handlar om att våga se helheten. En klubb som vill framåt måste tåla granskning, internt såväl som externt. Det kräver mod – från ledning, spelare och media.

Frågan är: finns den viljan?

För utan en verklig förändring i kultur och ansvarstagande lär vi sitta här igen nästa år – med samma tomma ord och samma tomma känsla.