Bragd-Birger

På något sätt är det skönt att man aldrig blir mindre anal med åren. En sketen hockeymatch i omgång 26, inte ens bevittnad på plats...och ändå ligger man och snurrar lakan en hel natt istället för att sova. Det är fan något visst med det här hockeylaget.

Och ser man på det utifrån, eller från en lika anal vinkel mot sig själv, är det känslor som dessa som byggt upp hela min hockeyidentitet. Min uppväxt som timråsupporter är murad i besvikelser. Farsan som alltid var obotligt optimistisk med grundsynen att 'Timrå spöar dom där nollorna bara dom vill', oavsett tabelläge eller laguppställning. Var vi uppe i Sundsvall drogs man med till ladan och fick - jag tror fan undantagslöst - bevittna en oförklarlig plattmatch mot ett skitlag inför glesa läktare.

Och här i Tjockhult gick det lika illa. Playoff-/kval-/elitseriematch, you name it. Farsan fullständigt övertygad om seger och att alla skulle få se hur Timrå egentligen kunde spela, och vilket storlag det faktiskt var. Sen hemfärderna, med samma fader hulkandes vid ratten, personligt kränkt av denna oerhörda världs grymhet. Tills nästa tillfälle dök upp. Ny inför-julafton-förväntan, ny knytnäve i solar plexus.

Så, den här fruktansvärda besvikelsen och upgivenheten man känner nu är välkända tassemarker. Kanske är det där jag egentligen trivs allra bäst. Ungefär som folk som vuxit upp under trassliga familjeförhållanden och senare i livet ständigt gör oförklarliga val som leder till att dom lever i samma välbekanta kaos igen.
I vilket fall som helst är det ju, rent logiskt, idioti. Jag borde programmera om mig. Min kära livskamrat brukar, fler gånger än jag vill erkänna, bekymrat fråga mig: om nu hockeyn får dig att må så jävla dåligt, borde du inte ägna din energi åt något...smartare? Alternativt får jag skäll för att jag låter ett matchresultat paja en hel kväll (favoriten är lördagsmatcher i samband med social tillställning där jag smyger undan på toaletter, garderober osv och är allmänt okontaktbar tills dess att matchen är slut. Därefter är jag antingen omotiverat sprallig eller djupt deprimerad och avståndstagande).

Men, man börjar ju bli lite till åren och får väl så smått inse att man förmodligen är för stelnad för att hoppas på någon förändring. Och låt oss inte måla livet helt i svart. Några av mina mest lyckliga stunder har jag upplevt tack vare timråismen. Ofta på sjuka sätt, och tyvärr alltför ofta på avstånd. Nyköpingsmatchen, Västerås borta...matcher som jag missade p g a livets förmåga att jävlas, men som min kära fader (givetvis på plats, förmodligen skrikandes 'jag SA ju det!!!') återberättat för mig tusen och åter tusen gånger.
Andra gånger har man fått uppleva lyckan på plats. Liv-eller-kvalseriematchen mot Leksand 00/01. Premiären i EON. Kvalserievinsten borta mot AIK. Slutspelssegrar, dito förluster.

Det har alltid varit skamligt få matcher på plats, och nuförtiden är det rent patetiskt. Olika omständigheter i kombination med lathet och det mediala överflödets förbannelser. Allt finns en knapptryckning bort. Och farsan har inte samma stuns i sig längre. Vår hockeydynamik kräver att han är obändig och meddragande, och att jag är truligt pessimistisk. Efteråt alltid ombytta roller. Har det gått åt helvete är han bottenlöst förtvivlad, ryandes åt allt och alla som har minsta anknytning till hans älskade lag. Jag tvärtom: lyftandes fram det positiva, överslätande och förminskande.
Efter seger är vi som jabbande boxare. Å ena sidan, å andra sidan. Eller, vid sällsynt sköna tillfällen: båda två översvallande och helt out of it. Då finns det inga gränser för vilka möjligheter det här laget, och livet självt, har på lut.

Nu befinner vi oss, som så mången gång förr, vid avgrunden tittandes ner. Imaginär eller inte, vi vet vad som finns där nere och vi vet varför vi står där. Här inne kommer många, och motiverade, anklagelser mot än det ena, än det andra. Alla vill vi att någon ska avgå eller straffas. Bort med TJ! Linkan! Hirso! Kolan!
Det är då jag, ofelbart, hamnar i försvarsställning. Kanske vill jag normalisera mitt känslotillstånd och lyfta fram det som något positivt. Eller så är det bara uppfostran och gener som talar, och att jag är på väg att bli den spegling av min far som jag svor att jag aldrig skulle bli.
Jag märker att jag redan håller på så själv med mina små telningar. 'Varför förlorar Timrå, pappa?' kan dom fråga. 'För att dom inte ville vinna', svarar jag. 'Om dom bara var på humör skulle dom åka åttor runt dom där nollorna'.

Det är lätt att inbilla sig att den pågående krisen är den värsta någonsin. Att det just i år är extra viktigt att det, det och det funkar. Så är det alltid. Tyvärr är det väldigt sällan alla dom sakerna fungerar i Timrå. Det är därför dom - få - säsongerna där allt gått som på räls bara ses som parenteser i såväl Birger jr:s som sr:s hjärnor. Vi vet att det aldrig kommer att bli ett permanent tillstånd. Det strider mot tingens ordning. Mot vår egen natur.
Det är därför jag blir direkt äcklad av allt jag upplever som FBK-fiering. Supportrar som små gökungar, krävandes större och större portioner för att bli mätta. Som anser att varje säsong måste vara ett steg framåt jämfört med den förra.

Och visst, ditåt strävar väl alla som har med det här laget att göra. Ingen vill bli sämre. Men rent sportsligt är det en omöjlighet. Timrå är, och har alltid varit, en dans på slak lina. Lägg därtill en osviklig förmåga att svika när det svider som mest, liksom - förlåtande nog - en förmåga att resa sig i de mörkaste av stunder.

Så: det är i dagar som dessa jag lever. Hockey i allmänhet, och Timrå i synnerhet, får aldrig vara tråkigt. Och det blir det väldigt sällan i mitt supporterliv. Spelet i sig och alla underpresterande 'stjärnor' är så klart trist ur ett rent underhållningsperspektiv. Men samtidigt, så engagerad som jag uppenbarligen blir av en skitmatch som igår - en halvtimmes obruten sömn är väl beviset på det - blir jag av väldigt få andra saker.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att jag får det jag förtjänar. Och det jag, på något sadomasochistiskt sätt, måste ha för att leva fullt ut.