Bragd-Birger

Försökte in i det sista stå emot, men: jag kan inte hålla mig. En premiär utan mastodontinlägg känns jävligt fel. Shoot me.
Så, vad säger man då så här de sista, skälvande timmarna innan det hela drar i gång? Kanske just det: att det nu jävlar snart inte finns någon återvändo längre. De andra lagen har redan värmt upp. Krattat manegen och agerat måttstock så att vi alla vet var skiljelinjen går mellan lalleri och hockeydynamit.
Och TV4-ledningen gnuggar händer: äntligen något med substans i kanalen. En sändningshöjdpunkt som dom med stolthet kommer att kunna dregla fram till barnsbarnbarnen på hemmet.

Att det sedan blir Frölunda på loser-sidan är en bisak. Alla vet att det är Timrå den här premiären handlar om. Ett Timrå som, vågar jag påstå, ter sig mer estetiskt tilldragande än på mången år. Vilket sannerligen icke vill säga lite.
Jag gillar verkligen det här lagbygget. Och ja: jag vet att jag skrivit det förut. Förmodligen inför varenda jämrans premiär. Återigen: shoot me. Och låt oss konstatera faktum: Mr Brown har byggt ett jävligt intressant lag i år.

Låt oss börja med målvaktssidan. Det snackas om akilleshälar här, och sure: det är befogat. Åkerlund har naggat ner sitt förtroende ganska bra de senaste två säsongerna. En osedvanlig förmåga att skada sig i fel ögonblick, kombinerat med oroväckande svajigt och osäkert spel. Icke det som skänker mysribbor i supporterleden. Å andra sidan – är det något år han sannerligen har chansen är det i år. Att han är revanschsugen råder det inga tvivel om. Att såväl han och Tarvainen är medvetna om hans (förhoppningsvis tidigare) brister likaså. Frågan är hur långt man kommit i bortarbetandet av dessa. Jag säger: förhoppningsvis tillräckligt långt. Åkerlund är i dagsläget ingen förstemålvakt as-we-know-it. Men låt oss vid Gud hoppas på att han kan jobba sig in i den självklara rollen. Såväl han som vi är värda det nu.

Pitkämäki sen. Om jag skulle hävda att det gick en förväntans vibration genom min lekamen när denna värvning presenterades skulle jag ljuga. Det vibbade inte alls. Åtminstone inte i positiv bemärkelse. Men, nu har det smält in. Och som så många gånger förut blir jag då odelat positiv på ett sådär härligt Hugefierat vis. Klart snubben kan bättre än han visat. Klart Tarre och konkurrensen med Åke får honom att go Mora 2.0. Eller?
Hur det än blir med den saken, så…hoppas jag verkligen att vi med dessa två herrar kombinerat får ett – inledningsvis – helt ok målvaktspar. På den nivån att vi inte sabbar och skänker bort matcher såsom vi gjorde alltför ofta under DeRoo-/Oksa-eran. Och att sedan någon – förslagsvis Åkerlund – kommer alltmer under serien för att sedan utgöra en lindbäcksk mur när slutspelsslakten drar i gång.

Ålrajt, det var målvakterna. Låt oss syna backar. Och låt oss direkt fastslå: här har vi en biljett till Mumma-land. Sebastian Erixon är redo för att ta det riktiga klivet in i Zonen. Nivån där grågubbarna på läktarna börjar skaka på huvudena och snörvla om ’inte sen Lill-Strimmas dagar…’. Jag är på allvar febrig inför hans säsong.
Sen har vi Jokela. Mannen som, förhoppningsvis, ska kunna kombinera så mycket som möjligt av Caslavas/Lehtonens egenskaper och få saknaden av either one att bli minimal. Hyfsat feta tröjor att fylla ut. Men så är han en klassvärvning också.
Sen: Karlsson, Granath, Skogs. Samtliga med klar förbättringspotential från fjolåret. Den förstnämnde inledde katastrofalt och såg, hm…välmående ut. Nu har han satts på en diet som skulle få salig Bantar-Björn att skruva på sig i ruelse. Jag kan inte tro annat än att det blir positivt utfall av det. Potential har han i a f, pöjken.

Granath: positiv överraskning (för alla utom Rolfie-boy som såg värvningens inneboende genialitet redan från början) som också kan gå framåt ytterligare. Gillar enkelheten, och skulle vilja se än mer cementering åt det rejäla/ no fanciness-hållet.
Skogs: snubben som förmodligen får flest träffar i en hockeysnackssökning om man kör +Herregud!. Ofta lite oförtjänt, alltför ofta motiverat. Stod dock för en imponerande resning förra året, och nu vore det väl fan om han inte fullföljde trestegsraketen. Jag hoppas och tror på det. Ge oss film, Skogs! Få Eon att stå upp som en man och skandera ditt namn!
Sen Halonen – ingen känsla för, mer än att jag hoppas att han är stabil på det där lite småtråkiga, icke-uppseendeväckande sättet.
Styf: skador, skador. Tyvärr långt gången i en nedåtgående spiral, men förhoppningsvis finns det tillräckligt med krut kvar för att få glöd när det som mest behövs. Själ och hjärta finns dock i överflöd, och för det förtjänar han all respekt.
Sonntag: show us what you’ve got. Och förbered dig på frekventa visiter i kattlådan.

Jisses, nu börjar pekfingrarna domna. Fuck it: nu går vi på forwards. Biljett nr 2 till såväl Mumma-land som Cipramil-doktorn. Att det finns kvalitet i leden undgår ingen tänkande människa. Hirschovits, Corso, Pikkarainen, Lander, Hynning, Pärssinen…känns inte helt jobbigt att försöka trycka in dom namnen i kedjeformationerna. Lägg därtill bubblare som Röymark och pålitliga gnuggare/potentiella poänggörare på ’åh fan!’-nivå i form av Hallin, Svensson och Axelsson. Nej: jag ser inga fel på dom här namnen. Dock saknar jag fler. Och i synnerhet fetsaknar jag ett: Sonnenberg.
Nu verkar kistorna vara tomma (och de senaste två årens resultat ger mig ingen anledning att betvivla detta), men nog är det förbannat surt att man har en snubbe med guldkvaliteter (i ordets samtliga bemärkelser) som håller sig i form på den kanadensiska vischan och bara längtar efter att få komma hit och tömma tanken. Finns det någon Hockeygud – vilket SM-teckensutdelningarna i o f s starkt motbevisar – lyckas man lösa the Martin Situation. Helst utan att man sladdar i tabellen och panikfixar lönen via SMS-lån och sidoförsäljning av anabola och lettiskt fultjack. Ge oss en sista säsong med Sonny!

Så, slutligen: tränarna. Här råder det knappast något tvivel om vilken kollektiv förnöjsamhet våra nya tränarnamn skänkt supporterleden. Alla är vi rörande överens om att Challe tillhör det gamla, och Perra det nya. Sen återstår det dock att se vilka adjektiv som kommer att knattras i affekt när/om (Gud förbjude) förlusterna hopar sig och brunfärgen smyger sig på. Men på förhand är det svårt att vara mer tillfreds än man är nu. Inget ont om Challe – jag gillade som sagt pöjken och är evigt tacksam för att ledningen pallade för trycket och inte följde bl a mina uppmaningar om att kapa snöret under förra säsongen. Men: det känns som att vi nu börjar på nya, fräscha blad i timråboken. Förhoppningsvis blir det mindre mongohockey och mer frejd-dito. Aktivt boxplay. Stringens i försvarsspelet. Mindre hängslen och livrem.
Ge mig embryon till förbättringar redan i kväll Perra, och jag kommer att somna med ditt namn på mina läppar.

Slutligen (igen): hur går det då? Med hur många poängs marginal vinenr vårt kära Timrå serien?
Nja. Det känns faktiskt på förhand nästan omöjligt att tippa. Och här är jag klädsamt självkritisk. Jag fejsar: förra årets tippning från den birgerska sidan sög koballe. Vill minnas att jag tvärsäkert skrek ’som sämst topp 6!’, och att jag i hånfulla ordalag drev gäck med alla som trodde att det var Djurgårdens säsong. Bland annat. Jag skrev mycket, jag skrev övertygande, och jag skrev fel.
I år är det därför ödmjukhet som gäller. Jag säger: sämst sjua. Komfortabel slutspelsplats från omgång 5 och framåt.
Bottenträsket utkristalliserar sig snabbt. AIK, Luleå, SSK. Och Modo så klart. I synnerhet Modo. Jag tror att dom äntligen får den riktiga skitsäsong t o m dom själva innerst inne vet att dom förtjänar. Kvalserien, sparkade tränare, målvakter, busschaufförer…alla får foten. T o m supportrarna blir ombedda att ’söka sig något nytt’. Mmmm. Dom visionerna suger vi på en smula.

Vad som händer där uppe i toppen bryr jag mig inte så mycket om. Så länge Timrå inte är där och fajtas, vill säga. Då blir det så klart hyperintressant. Men annars…HV, FBK, Djurgården…gäsp. Låt dom glänsa i serien, så smiskar vi rumpa när det drar ihop sig sen.
Jag räknar med att Timrå kommer att – försiktigtvis – slåss med Frölunda, LHC och Skellet. De sistnämnda tippas gå riktigt högt, och för all del: dom har ett hyperintressant lag. Dock: dom är trots allt Skellet. Dom har vikit ner sig förr när något som andas förväntningar antytts åt deras håll. Jag tror därför att dom kommer att gå bra, men sämre än förväntat.

Ungefär så ligger landet här i Birger-land, dessa underbara, läbbiga, krypande timmar innan the nedsläpp med stort N. Helvete. Är det verkligen sant att det faktiskt är på väg att dra i gång igen? Är sommar, jordgubbar och dagsländevakande harrar redan passé?
Känns faktiskt lite overkligt. Och samtidigt fantastiskt härligt.
Det är nu det blir allvar igen. Det är nu agnar skiljs från vetet och fäder förskjuts av sina familjer. Nätter förvandlas till febersvettiga maror om kvalseriestreck, långtidsskador och ramträffar och dagarna till surmulet grymtande och uppgivenhet.
Eller: till insomningar med ett hjärta som går i 220 lyckans BPM. Lätta, dansande steg kvart i fem på morgonen och förnöjsamt visslande när kvarskattebesked, fläcktyfus och vestibulit gör entré.

Som alltid: allt kan hända. Vi vet fan ingenting. Vi tror, vi hoppas, vi befarar. Men vet gör vi inte. Och ingen annan heller.
Därför: bring it on! Ge oss allt den här jämrans säsongen har att erbjuda. Ge oss drömmar om mirakel, larger-than-life-moments, och låt EON-Arena skälva i sina grundvalar av vrål från 6000 röster när Det Omöjliga skett.

Så, kom igen Timrå: nu jävlar kör vi över allt som kommer i vår väg. Bring it fuckin on !